Nu på torsdag (14:e okt) spelar Helsingborgs Symfoniorkester Marie Samuelssons stycke Flygande linjer och dån.

Hennes musik har beat. Häftigt svallande rörelser. Poesi. Flygperspektiv med en tydlig horisontlinje. Överraskande ljudvärldar.

Ord som brukar dyka upp när jag hör hennes kompositioner är fåglar, vind, smygande hot, signal, stad, luft, ånga, jord, dallrande värme och kyla.

Om hon får säga det själv: ”Jag tycker det är intressant att arbeta holistiskt, musiken beskriver olika tillstånd där intellektet och kompositoriska bearbetningar hela tiden ställs mot det mer primitiva eller kroppsliga. Där finner jag min nerv”.

Kraften i Marie Samuelssons musik kan bestå av lufttrummors vajande, vinande ljud. Eller till en saxofon som spelar mot en vargs ensamma ylande i något som liknar musikalisk skuggboxning, i stycket ”I vargens öga”.

Eller ta hennes ”Flow” som påminner om stumfilmens tid där en rörelse ges ett passande ljud. Eller det starkt visuella stycket ”Ö” för stråkorkester, där jag ser mig själv sittande på en drivvedsstubbe vid havet. En ö är alltid egensinnig. Den har sina klara, fasta gränser. Om ön dessutom är så liten att den är överblickbar ökar egensinnigheten. Den tvingar mig att stanna upp och fundera ett slag: ”Varför är jag här?” 

 Vart leder fiolen mig?

Till Jimmie, Ronny, Conny, Tony, Molly, Jimmy och övriga i Svensk Demokrati.

Ingen svensk folkmusik är svensk. Världskultur är den enda kultur vi har. Det renodlade har aldrig funnits. Trots att pressade politiker och kultursekreterare vill få oss tro att det är genuinare med en argentinsk tango i förorten än en tango på Konserthuset.

Svensk folkmusik har sina rötter i Ryssland, Polen, Tyskland, Östeuropa, Norra Afrika, Mellanöstern.

Under 80-talet drog dessutom en tredje grönvåg över Europa och med den startade en mängd festivaler, bland annat Falun Folk Musik Festival och WOMAD (World of Music Arts and Dance), galor och cityfester. 1987 invigdes till exempel Institute du monde arabe i Paris, med uppdrag att spegla kulturella utbyten mellan Frankrike och 21 arabländer. Allt detta har påverkat folkmusiken i Sverige.

För en musiker har det heller aldrig funnits något alternativ till världskultur. All musik är till sin natur en hybrid, en gräns-, tvär-, geo-, postkolonial-, med mera-kultur. Musik är något som ständigt befinner sig i skarven och sätter fingret på dunkla samband. Det enda som betyder något är att det finns ett sammanhang och en publik som är villig att lyssna och dansa.

Lyssna till exempel till en typisk svensk folkmusikgrupp som Golbang med medlemmar från Gambia, Iran, Kurdistan, Turkiet. Detta åttamannaband spelar så att hela förorten studsar. Mer övertygande kan det knappast bli, att världsmusik är den mest homogena och samtidigt universella musik Sverige har att erbjuda.

Gruppen gör motstånd mot er cyniska invandrarpolitik som splittrar familjer och driver människor ner i trånga källarlokaler. Golbang erbjuder en annan invandrarpolitik, fullt integrerad utan Migrationsverkets inblandning. Öppen, underhållande musik av varierande ursprung.

På rälsbussen någonstans mellan Storvik och Hofors hamnar vi plötsligt i livliga diskussioner om höstens bästa musik.

Cornelis Vresswijk, säger någon apropå filmen som hon längtar efter.

Carlos Santana, säger en annan och refererar till spelningen på Globen senare i höst.

DJ Food, menar grannen i sätet bredvid. DJ Food lagar bästa höstsoppan.

Får jag välja hamnar tystnaden högst upp på min spellista. Ingen annan tid är tystnaden mer aktiv än under de första höstveckorna. 

Tystnaden är förstås relativ och finns överallt. I kylskåp. I rymden. I hårddiskar. En dag på kontoret lyssnar du spänt till det administrativa suset. Vid dagens slut stängs ventilationen av och hela din kroppen sjunker ihop i ett lättat ahhhhhhh. Du har just råkat ut för den berömda tystnadschocken.

Runtom flödar en progressiv musik som följer andra lagar; andetagens musik, förväntningarnas musik, harklingarnas musik. Parallellt finns en stor repertoar av antimusik som i många kulturer uppfattas som självklar. Till exempel i japansk  no-input mixing. Tystnad är alltså ingen fungerande flyktväg bort från buller.

Besök ett ljudisolerat rum. Omedelbart ställer sig trumhinnorna i givakt och väntar tåligt på stimulans. Här hör jag bara mig själv. Den musik som jag lyckas identifiera lever bara i mig. Alltid finns något att höra. Öronsus, blodomlopp, knakande muskler. Känsliga människor menar till och med att tanken har ett ljud.  

Numera finns också webbplatsen As the Apple turns, som sammanställt olika tystnader likt ett knippe årgångsviner. I tre av de nio stillsamma låtarna är tystnaden till och med så påtaglig att de märkts med etiketten ”Explicit”. Och för den som inte orkar eller vågar söka upp höstens tystnader kan pauserna beställas för 99 cent styck.

Någonstans i kulturens koggelmoggel möts det allvarliga och det banala. Oavsett om det är uthyrning av eremitkojor för 5.000 kronor natten på gotländska Furillen. Eller försäljning av tystnad. Det som ”inget är” är mest uppseendeväckande. Det insåg redan antikens astronomer som försökte mäta stjärnbruset i våra själar. 

Så: lyssna till John Cages garanterat inaktuella stycke 4.33 – som heller aldrig lär bli omodernt en höst som denna.