Som en svart ängel slår Frank Zappas We’re only in it for the Money ner i mitt pojkrum och sopar undan hela 68-rörelsen i ett distinkt rågarv. Allting är möjligt – med musik.

Tjugofem år senare, med samma känsla, under Zappas seriösa överinseende spelar den tyska gruppen Ensemble Modern in CD:n The Yellow Shark. Den muterade musiken flyttar fram positionerna för kammarmusikens möjligheter, musiken tar ett rejält kliv in i en okänd framtid.

Någon klok människa har sagt att konsten påminner om ett landningsfält för skuggor, ljus och partiklar. En utsökt formulering även för Zappas musik. För här landar han med hela sitt bohag av blues, rock, elektronmusik, wienklassiska stråkföringar, tolvton, fri improvisation med mera. Som klippor i
strömvirvlarna reser sig låt efter låt medan historien obönhörligen flyter vidare. Zappa kallar det inte landningsfält utan väljer naturligtvis en krångligare symbol: ”För mig är musik en molekylskulptur i tiden.”

Att rock och klassisk musik hittar en gemensam plattform är ju sällan självklart, men inom ramen för Zappas interkontinentala absurditeter tvingades man vända blicken bort från allt vad stil och smak heter. Hans musik består av 100 procent musik där den enda begränsningen är Zappas humanly-impossible-to-play. Av den anledningen avskedade han musiker på löpande band. Symfoniorkestrar rasade mot de omänskliga kraven och ibland såg sig institutionernas fackliga ombud tvingade att förbjuda dessa plågsamma musikförsök.

Som musiker kom jag snart att älska Zappa för hans professionella totalinriktning på MUSIKEN. Medan lyssnaren i mig höll honom på behörigt avstånd.

Man kunde ju aldrig veta, säkert. Var han en provokatör, en hitmakare, avantgardist eller bara en obscen elgitarrist med wahwahpedal? Förmodligen var han allting samtidigt. Jo, han låste in sig med sina datorer och cornflakespaket och lyckades ändå delta i det kosmopolitiska samtalet; radioreklamens trallande jinglar, monterfilmerna, TV-prästerna, folket som kör med ludna tärningar i bilens framruta.

1993 dör Zappa i cancer och försvinner in i… låten The chrome plated megaphone of destiny. Ett mörkt regn faller, i gränden skäller dödshunden.

Till slut tonar Zappa fram som den store solitären. Enslingen i studion. Men det kommer att ta tid för en så enkel sanning att nå fram. I det långa perspektivet förstår vi kanske att också Zappas omstörtande verksamhet tillhör en tradition.

”What’s the secret word for tonight?”