Pianodöden till trots. Steinway & Sons överlever. 

Ikväll invigs flygel nummer 58748 i Gävle konserthus av Per Tengstrand. Drygt en mille kostar en bra flygel. Efter 20 år brukar instrumentet gjort sitt, tills det slutligen förlorar spänst som ett bortglömt tennisracket. Sedan är det dags för nästa Steinway. 

Varför? Steinway är bäst i allt från Beethovens Hammarklaversonat till Ligetis Bagateller. Steinway är symbolen för polerad, högblank klassisk musik.

Och att människor är pianister brukar synas på långt håll, dessa ”Pianopeople” som Frank Zappa hade så roligt åt. Två händer – utan hjärna! När det gäller andra döda storheter brukar ansiktena återges i någon form, men när det handlar om pianister är det gipsavgjutna händer som gäller: Chopins nerviga, tunna fingrar. Liszts knubbiga skogshuggarhänder. Stenhammars kvinnohänder. Serkins fingerkrokar.

Det finns fog för att pianister faktiskt tänker med sina händer, åtminstone får inga synapsfel finnas mellan vänster och höger hjärnhalva och fingerlederna. Allt måste ske utan betänketid, med största sensitivitet, intellektuella skärpa och rigorösa teknik.

Ibland blir dom tokiga, som när Robert Schumann sprättade upp tumgreppen på bägge händerna för att ta större ackord. 

Och minns dessa plågsamma fingersträckarmaskiner som konstruerades för att förbättra vigheten och förlänga fingrarna några centimeter.

Ord som fingerfärdighet, flyhänthet och möjligen fingervisning kommer antagligen från den pianistiska världen. Hjälten på pianopallen, en Liberace, en Rubinstein, kunde linda damerna kring sitt högra lillfinger. Betvingaren fick den stora möbeln att tala och knäppa på lyssnarnas innersta hjärtesträngar.

Ibland när jag känner mig ensam brukar jag glänta på pianolocket och ropa rätt in i skogen av mekanikbalkar, hammarskaft, kontrafångare, dämmarmar, lyftarlister, piloter och strängar. Pianot är ett under av mekanik och en stor klanglåda som får rösten att rulla på en våg av luft. Det är en hel värld därinne.

Själva klangen sägs vara transcendent och psykoakustisk, dvs man hör den inte så som den är utan så som man vill höra den. Och denna unika möjlighet att frigöra sig från de faktiska materiella skeendena är en stor fördel (och viss fara) vid allt pianospel. Häri ligger det imaginära i spelets frågor och svar på livsgåtan.

Pianospelets ABC kan lätt utvecklas till ett anatomiskt-fysiologiskt helvete för de pianister som vill nå längst. Istället för musik kan det bli en fixering vid avslappning, fritt fall, handledselasticitet, vibrato, tremolo, vrid-, glissando- och språngrörelser, värkande rygg, överarmar, armbågar, fingerrotsleder. Vem är jag Fingerspelaren eller schvung- och tyngdspelaren? Atleten eller den veke skulderbladstypen?

När man sedan slår an någon av flygelns mellersta tangenter sätter hammaren tre likstämda strängar i svängning och en ”ton” ljuder. Men det vi hör är strängt taget inte en ”ton” utan en klang, en ganska komplicerad blandning av del- och övertoner. För att det ska motsvara våra kulturellt betingade ideal om ”ren stämning” är flygeln faktiskt ordentligt ”ostämd”.

Ibland kan man tro att världen skapades efter klaviaturens vita och svarta tangentsystem för högt och lågt, mörkt och ljust, och intervallerna med sina ”kosmiska” och ”djävulska” svängningar.

Inte för inte utgår musikvetenskapens olika förgreningar från pianots förutsättningar. När man beskriver omfånget i en röst placerar man in den aktuella rösten på ett tangentbord, med vilket man mäter, väger och belyser. Man kan faktiskt gå så långt i sina överdrifter som att påstå att uppfostrings- och bildningssystemet bygger på en form av pianism.

Men visst är det värt en mille att få höra en fabriksny Steinway med Per Tengstrand.