Beatles släpper taget om sin musik i den digitala världen. ’It has been a long and winding road to get here,’ säger Apples Steve Jobs i New Musical Express. 

Yoko Ono har stretat emot. Liksom EMI:s anglosaxiska byråkrati. Men nu ligger samtliga album snyggt sorterade fil för fil på iTunes.

Det låter kanske inte som nån stor händelse. Vilket det ÄR oavsett vad man anser om Beatles betydelse.

”Lyssna till The Beatles om ni vill veta något om sextiotalet”, sa kompositören Aaron Copland, 86 år. Drottning Elizabeth sjöng visserligen med i refrängerna men anmärkte att Beatles, efter ett tungt narkotikabeslag,”verkade hemskt konstiga nuförtiden”.

En fråga man kan ställa sig är om sextiotalsatmosfärens ”fizzly electrical storm” hade kunnat frambringas bättre än i fenomenet Beatles. Om Beatles inte bildats, hade då någon annan grupp tagit deras ställe och mytologiserats till ett bländverk av motsägelser?

50-talets kids hade marinsnagg och tandställning, trimmade bilar och drack Coca-Cola. 60-talets unga fick längre hår, kortare kjolar, mera fickpengar; lyckan var att dra genom Europa på en vespa och stanna till vid en espressobar. 70-talets ungar blev punkare över en natt. 80-talet slutade i Acid House-dansens glädjespiral. 90-talet odlade ett nytt ”summer of love” med psykedeliskt mode.

Men 1968 var tillvaron utsökt komplicerad: LSD-tröga hippies, övervintrande beatnicks, zenbuddister, maoister, konkretister, aktivister, primalterapi och postfreudianers snabbotande terapier, moralisters rop efter kompetenshöjande åtgärder.

Alternativkulturerna gick stick i stäv med etablissemanget, rocken mot popen. Speed, sarkasm och avsiktlig fulhet blev till slut enda lösningen och då sprack Beatles.

När Reagan-Thatcher senare griper tillfället att beskylla 60-talet för 80-talets kaos ger man ändå Beatles musik fri lejd! För andra framstod hela 60-talet som en guldålder mycket tack vare hippiefolkets omoderna tanke, att vi bara kan förändra världen genom att förändra oss själva.

NU-mentaliteten trängde in i musiken. Lennon brydde sig sällan om att lära sig ett instrument ordentligt, han ville ofta bara hoppa fram och uttrycka sig direkt. Och McCartney krävde ständigt nya inspelningseffekter utan att fatta hur de fungerade. De uttryckte sig först och tänkte senare, om ens alls.

Födda kring 1940 var John, Paul, George, och Ringo”den första generationen tonåringar”. Förebilderna hette”Smokey” Robinson och Little Richard, en kanal för svart energi in i den vita kulturens svältfödda känsloliv. Man kan säga att Beatles musik påskyndade toleransen (revolutionen).

John: en djup ironiker, vars melodier smög sig fram genom harmonierna, en teknikfientlig kärleksmusiker. Medan John satt och funderade i den tunna luften kring Maharishi Mahesh Yogis ensliga tillflyktsort på Himalayas sluttningar, stod Paul med bägge fötterna på jorden.

Paul: en naiv och tekniskt polerad musiker, vars utåtriktade melodier rörde sig optimistiskt över hela notsystemet; han har absolut gehör och en flyhänthet som rätt ofta lockar honom till sötsliskigheter som Maxwell’s Silver Hammer. Tillsammans bildade de ett fiktivt par – var och en skrev nämligen sina egna
låtar.

Att Beatles dessutom förfogade över en tredje låtskrivare gjorde inte saken sämre. George: världsmusikern som bytte ut gitarren mot sitaren och skrev en av 1900-talets stora kärlekssånger, Something. Och Ringo: den muntert dystra trummisen och sångaren som bidrog med två påvra låtar.

Beatleslåtens brist på traditionell struktur gjorde låten till en vinnare (kvarter och kvinter istället för terser). Den började och slutade i ”fel” tonart, den använde till och med indiska skalor. De experimenterade med allt, från baklängesloopar till giftiga svampar och slumpteorier hämtade från avantgardet.

Musiken laddades av en broderlig tävlan mellan de tre låtskrivarna, och det gällde att överträffa varandra och sig själva. Som inspelning betraktad blev musiken alltmer raffinerad, till slut var det inte låten som prioriterades utan inspelningens teknologiska artefakt. Lager av ljudinformation packades och redigerades vid mixerbordet, och med samma omedelbarhet och slumpmässighet ströddes texterna in i det sensoriska soundet. Ord, melodi, röster, instrument, arrangemang, produktion fungerade tillsammans.

Beatles dök helt enkelt upp vid rätt tillfälle när tidsandan öppnade för känslomässig musik med betoning på njutning och upphetsning. 60-talets omedelbarhets- och samtidighetsmentalitet passade John, Paul, George och Ringo men deras snällhet förvandlade dem till söndagsskoleelever bredvid Stones och Zappa. Efter splittringen föll även beatlarnas kraft att göra låtar och kvar blev en ofantlig tomhet.

Beatles finns inte mer. Det var kul så länge det varade. Ingen marknadsavdelning i världen kan vrida klockan tillbaka. Men det tror jag delvis att åtkomligheten av Beatles komplett på iTunes kan göra.