Såhär i Alla Helgonatider följer jag stranden vid Gothems hammar på Gotland och räknar varje ny våg som når land. Var sjunde sekund ungefär når en ny våg stranden. Samma intervall som när jag sover och drar i mig ny luft.

När jag lyssnar till vågen känns det för en kort sekund som att vågen och jag byter plats. Utan att vara särskilt religiös känner jag en andlig dimension och att upplevelsen egentligen är musikalisk. Det finns en puls, ett tempo, en andning som länkar oss samman. Inte bara mig och vågen.

Utan att veta hur Magnus Bäckström tänkt när han planerat Uppsala International Sacred Music Festival, tror jag mig ändå förstå meningen med festivalen: musikens makalösa förmåga att frigöra anden.

Anden behöver inte firas med bön och meditation. Musik är effektivare.

Befann jag mig inte på Gotland skulle jag naturligtvis besöka konserterna 4-7 november med akter som The Holmes Brothers, Jordi Savall, Fennesz och Be-Being.   

För någonting har onekligen hänt. Under 2000-talet har världens sekulariserade religioner tvingats hitta nya sätt att missionera och har samtidigt blivit ett av musikindustrins mest expansiva tro, hopp och kärleksterritorier.

Tystnad, natur, kretslopp, magi, tro och rit har fått en alltmer central betydelse. Både i den senaste klubbmusiken där någon dj påstår sig ha hittat pulsen från den tibetanska Gulahattordens ceremoniella musik, i världsmusiken, och hos komponister som Arvo Pärt, Erkki-Sven, Tüür, Gavin Bryars, Giya Kancheli, Eleni Karaidrou med flera.

Det gamla Europa finns inte mer, över detta faktum fäller många en ljudlig suck. Saknaden manifesteras i tonerna av en en bön för de bönhörande.

Hos Fennesz är det uppenbart hur han försöker få sin musik att helt försvinna in i den miljö där den framförs. Det är meningen att man inte ska höra vad som är musik och vad som inte är det. Han föredrar hellre ordet ljudfält eller katedral framför musik. Materialmässigt tycks hela denna elektroniska monolit hållas samman av en superformel.

Men att höra det himmelska parlamentet? Kanske.

En tänkbar förklaring är att vårt behov efter stillhet ökar när den yttre miljön upplevs påträngande och brusig. Vårt behov av stilla förtröstan och någonting att tro på med samma oförbehållsamma tillit som en gotisk motett ökar. Belöningen är en känsla av genomskinlighet.

I dag finns en tydlig strävan åt färre toner och tystnader, en minimal musik som lockar lyssnare i alla åldrar och religioner, via andlig symbolik.

Det är faktiskt en tanke som ofta slår mig när jag lyssnar till Arvo Pärts musik. Den lever på luft. I Pärts sakrala klangvärld upplever man hur fastetiden har tagit plats i själva upplevelsen.

En föreställning om att allting börjar med en mycket enkel rörelse. Som en våg vid Gothems hammar. Redan detta är musik.

Halleluja!