2010 gick för fort. Och nu inser jag att jag dessutom missade Natacha Atlas senaste cd Mounqaliba.

Men ingen panik. I Sveriges Radio finns ett litet rum som heter P4 musik. Härom natten följde jag Jan Tollgerdt på en resa mellan barer och utecaféer med en ovanligt civilisationskritisk sångerska. Först när hon får en bubblig drink börjar hon prata om annat än miljöpolitik.

 – Jag har en mammas budskap – trots att jag inte är mamma, säger Natacha och menar att man måste börja tänka på vad som är bäst för vår jord, innan det är försent.

Lyssna till programmet här. 

Visst svänger det om stråkarna med de arabiska arabeskerna, melodierna med böjda hörn, den nya tekniken, finliret. Men för vem svänger det? 

I utsugarperspektivet, som Atlas kritiserar, finns det pengar att tjäna på världsmusik, och här är prognosen minst sagt olustig. Utvecklingen av cd, dvd, disketter, kassetter och videor har under de senaste 30 åren trängt djupt in i det mentala arvet. Avstånden utgör numera inget hinder. Därför kan den mest isolerade pygméstam få musikkassetter långt innan de får el och rinnande vatten.

I dag är världsmusiken en mjölkkossa. Kitsch och originalitet trängs på hyllorna. Och i den sjätte generationens synthesizer finns en stor meny med förprogrammerade ljud lagrade i instrumentets internminne: shakuhachiflöjt, munorgel, bronslur, vinare, fingercymbal, säckpipa, blur, kementché… Tack vare digital överföring kan vilket ljud som helst på klotet göras tillgängligt och spelbart. Även här sitter alltså upphovsrätten på gärsgårn eftersom musiken i det stora hela betraktas som gemensam egendom.

Ta en didgerido. Ett heligt instrument för en aborigin, som med hallucinatorisk rundblåsning får den enkla trädstammen att vibrera. Snart säljer varje närbutik såna didgeridos. Långa, korta, typiska, turistifierade. Samma sak med indianernas regnstavar, den svenska säckpipan, västafrikanska vattentrumman och den arabiska lutan, ouden.

Hur exotiska dessa instrument än verkar i min fantasi, är de inom räckhåll för vilket utnyttjande som helst. Walt Disneys styrelseordförande Michael Eisner fick alltså rätt när han lanserade sin utopi om alltings tillgänglighet: ”Kultur är lika med en mångfald individuella möjligheter till individuella val och individuella uttryck. Ja, det som folk överallt vill ha.”

Med en ofattbar hastighet drivs kulturen in i en rörelse framåt. Ekonomen och framtidsforskaren Edward Luttwaks menar att denna ”förening av pölar, tjärnar, sjöar och hav från byars, provinsers, regioners och nationers ekonomier till en enda global ekonomisk ocean, utsätter de små områdena för jättevågor av
ekonomisk konkurrens i stället för små krusningar och tidvatten som tidigare”.

För en sångerska som Natacha Atlas har det emellertid aldrig funnits något annat alternativ än världskultur. Allt hon gör balanserar nämligen på en hybrid, en gräns-, tvär-, inter-, geo-, postkolonial-, med mera-kultur.

Hon befinner sig ständigt i skarven mellan öst och väst. 

När jag hör Natacha Atlas tänker jag samtidigt på städernas tid och den enda världens sönderfall.Ta den rumänska grönsaksförsäljerskan utanför Metron. Hon bor och arbetar i Paris som flykting från fattigdom, politik och cynism. Men i hennes transistorradio sjunger ABBA Money Money Money. Grönsaksförsäljerskan är fattig men tillhör ändå inte de 2,5 miljarder verkligt fattiga som hukar under världens 350 rikaste miljardärer.

Jag älskar musik. Kan inte föreställa mig en framtid utan musik. Men samtidigt är det inom musiken som sammanflätningen av ekonomi, politik, medier, kultur och miljö syns och hörs i sina mest diskutabla former. 

Om det och en del annat sjunger sångerskan med det globala efternamnet Atlas.