KAMMARMUSIK. Hur hippt låter det? Eller vad sägs om romansafton, intimmusik, blåskvintett, pianotrio?  

Ibland lägger sig det historiska arvet som en blöt filt över klassisk musik när den ska nå sina tilltänkta lyssnare.

Och så undrar man varför unga människor ”sviker” klassisk musik!

Kammarmusikens berättigande är inte alls så självklart som en del vill tro. Det finns viktigare saker att subventionera när stat, landsting och kommun tvingas peka ut vissa områden som mindre nyttiga och tärande. Jag förstår det.

Konstmusikens opinionsbildare ser nämligen inte musikutvecklingen generellt som en utmaning och resurs utan som ett problem. Ekvationen är enkel. Bidrag uteblir. Musiker tvingas spela för svältlöner. Då spelar de sämre och publiken uteblir.

För att bryta dödläget brukar en pr-konsult lite då och då få i uppdrag att svinga sitt trollspö och göra musiken lika populär som Idol och Lets Dance, trots att det är samma gamla pianoaftnar som erbjuds!

I mina öron är detta en identitetskris och inte minst bristande kommunikation. Många institutioner lyckas helt enkelt inte berätta för allmänheten varför kammarmusiken har ett existensberättigande. Att argumentera för att den är ”professionell”, ”högkvalitativ”, ”inspirerande” eller ett slags antivirus för ”den ständiga ljudkuliss som omger oss” duger inte. Det finns ingen som lyssnar på sådana floskler.

Och sedan har vi kammaren i själva musiken som sätter gränser. Salar och lokaler byggs fortfarande som om de vore helgedomar för den klassiska musiken och skapar på så sätt rituella mönster. Själva arkitekturen manifesterar något som kan verka omöjligt att bryta. Ingenting kan nämligen vara svårare att förändra än institutionaliseringen av en kultur.

Kammarmusiken bottnar i 1600-talet och avser i regel musik som spelas eller sjungs av ett fåtal musiker, 2 8 ungefär, med var sin självständig stämma: till exempel stråkkvartetter, pianotrio (musik för piano, fiol och cello) och solosång. Uppsåtet är gott. Söker man ett närgånget musicerande och en liten solistisk grupp, och vill man tonsättaren något särskilt, finnas denne som regel på kammaren. Här kan man få höra de mest förtroliga saker. Det har med tillit, moral och etik att göra. Men tyvärr associerar den officiella formen med sina finstilta opustal till ett slags musikens Rotary.

Nya tider, ny musik, nytt lyssnande. Här är en av knutarna i resonemanget. Klassiskt skolade musiker och arrangörer vill ofta att vi ska avlyssna kammarmusik på ett skolat sätt, att en pianosonat från 1800-talet kräver en viss lyssnarkompetens. Lyssnar vi annorlunda, till exempel på ett mera medievant sätt hämtat från vår egen tid där vi samplar och väljer bort delar av konstverket, då är det fel!

Det råder en djup misstro. Dålig koll på omvärlden. Brist på fantasi. Oförmåga att se resurser och utmaningar i det stora bubblande musikhavet därute i verkligheten. 

Därför blir jag hjärteglad över Musikaliska Akademiens Järnåkerstipendium om 100 000 kronor till Klas Torstenssons och hans In grosser Sehnsucht, för sopran och pianotrio till texter av Camille Claudel, Frida Kahlo, Drottning Kristina, Rosa Luxemburg och Louise Michel.

Så här lyder motiveringen. ”Med originalitet och upptäckarglädje, utan räddhågset sneglande åt trender, har Klas Torstensson skapat ett variationsrikt och gripande verk, fyllt av sinnrika detaljer och nostalgibefriade återblickar.”

Klas Torstensson är född i Gamleby 1951, men tillhör sedan många år det internationella musiklivet. Sin bas har han i Holland där han varit bosatt sedan 1970-talet. Bland de stycken som under de senaste åren mött den svenska publiken märks orkesterstycket Polarhavet och konsertanta framföranden av hans opera Expeditionen, en skildring av Andrées Polarexpedition.

Kammarmusiken må vara i kris, men inte Torstenssons.