Mjukstarta nya året med en kul dokumentär om pianopallens Don Quijote: Glenn Gould.

Se filmen på SVT:s K special här.

Vad gör Goulds tolkningar av Johann Sebastian Bachs “Goldbergvariationer” så unika? Jag tror svaret är enklare än vi vill tro.

Han knäpper upp 
kråsskjortan på Bach så att musiken väller fram. Han räds inte ens det 
vanvördiga. För Bachs musik är så tålig att den överlever vilken behandling som 
helst.

Plötsligt kliver det fram en snubbe som dammar av den klassiska musikens mjälliga axlar och bara spelar, spelar, spelar. I trans.

Vad vi hör är en lustig kombination av 
torrhet, musikalisk konsensus, tjusiga löpningar – från otroligt långsamt till  otroligt snabbt – smidighet, udda problemlösningar (se hans kråkfötter i 
noterna!) och en alldeles förtärande musikalitet.

På något sätt ger han det
 självspelande pianot en mänsklig faktor. 
Här är syftet inte den estetiska adrenalinkicken utan ”det livslånga undret och 
renheten” (Gould).

Det gör inte saken mindre intressant att Glenn Gould var en kuf. 1964, 32 år
gammal, polerar han myten om sig själv och lämnar för alltid konsertestraden.
 Flyttar in på hotell, dyker upp i bisarra teveprogram i en rad självuppfunna 
roller som dirigenten Karlheinz Klopweisser eller psykiatern Flemming eller 
hyrbilschauffören Theodor Slotz.

Sedan avslutar han sitt korta besök med att testamentera hela sin förmögenhet till ett djursjukhus.
Till Karajans storhetsvansinne, Bernsteins sexliv och Pavarottis skattefiffel
 kan man också lägga Glenn Goulds frontalangrepp på konstmusikens dörrväktare. De som vet allt om hur klassisk musik ska spelas.

Han omgav sig ständigt med besynnerliga påhitt; den alltför låga 
pianostolen, primalstönet, baljan med varmt vatten som han doppade fingrarna i.

Med benen i kors hängde han liksom under flygeln som en gibbonapa. Och vilken 
skum repertoar han valde; Sweelinck, Gibbons, Byrd, Dunstable.

Gott nytt musikår!