Kompositören Steve Reich är på besök i Stockholms Konserthus där man firar honom med en hel festival.

Och svenska musikkritiker stönar. Högst av alla stönar Svenska Dagbladets Erik Wallrup, som påstår att Reichs musik bidrar till fördumning!

Om man ser på modernismen som en sorts ”medvetandets plåga”, samt att amerikansk kultur alltid varit polyglott, känns det inte särskilt förvånande att Reich har mer gemensamt med John Coltrane, Charlie Parker, balinesisk gamelanmusik och trummor från Elfenbenskusten. Än ny klassisk musik.

Han föredrar: ”Enkla melodier och trevliga harmonier”. Och det är just det Wallrup har svårt för. Ny musik som låter gammal och glad.

Eventuellt är Reichs besök den största händelsen i Tonsättarfestivalens 25-åriga historia. Inte bara i New York Times omnämns han som ”Vår störste levande tonsättare”. Men i svensk modernistisk tradition har tonsättare som Reich, Glass, Adams m fl ofta sågats av kritikerkåren. För mig är det helt obegripligt. 

När Reichs musik ska definieras hamnar man visserligen ofta i ordklyveri. Den brukar kategoriseras ”Classical Post-Modern Contemporary”. Hur låter det? Ett annat missvisande ord är minimalism.

Apropå förnedringen att förminskas till en etikett, svara han: ”Poängen är att om man reste till Paris och grävde upp Debussy och sa Excusez-moi Mon… är du impressionist? skulle han antagligen svara Merde! och somna om.”

Kanske kanon är bättre. Det beskriver åtminstone lite hur det känns i kroppen i It¹s Gonne Rain, Piano Phase, Drumming och Music for Pieces of Wood. Vid mitten av 80-talet förändras musiken med mer elförstärkning,
vardagsljud och sökande i Reichs egen judiska tradition, till exempel The Desert Music, videooperan Three Tales, City Life och de judiska sångerna Tehillim.

Och allting började i ett tekniskt fel. Reich hade vandrat i Hyde Park och spelat in en mässande predikant. I studion började bandspelarnas slingor gå i otakt och utvecklades till en helt ny musikstil byggd på osynkrona stämmor
och rytmiska överlappningar. Efter några år vid bandspelare kommer Reich underfund med att en av bandspelarna kan ersättas av en levande musiker som spelar mot maskinen.

Det vi tycker oss höra har flera namn: puls music, phase music eller pattern music. Begrepp som underförstått refererar till gränssnitt för dagens musikprogrammering. Frågan är vad slutresultatet kan kallas, dels är det
amerikansk konstmusik med rötter i en äldre bildningstradition, dels modern livsstilsmusik för dansande filosofer. Här möts två helt skilda tankesätt.

Bravo Konserthuset.