John Cage (1912-1992) skrev inte bara väldigt tyst musik. Han har också gått till historien som en duktig mykolog: svampkännare.

Nu sätter Johan Petri & Co upp John och svamparna (John and the mushrooms) på Dramaten/Elverket. Premiär fredag 28:e februari.

Föreställningen baseras på musik, texter och koncept av Cage, Henry David Thoreau, Walt Whitman, Gertrude Stein, Heinz Janisch och Petri själv. Musik som spelas är bl a Perilous Night, Six Melodies, Thirteen Harmonies, Eight Whiskus, Living room music. Och kanske någon teaser av Erik Satie.

I pjäsen skapar karaktärerna John, Yoko, Merce, David and Rose en performance som förändras från gång till gång.  

Ett Peace-and-Understanding-projekt? Kanske, för egentligen handlar det om viktigare saker än konst. Kanske civilisationskritik. Mot tiden. Mot kommersialismen. Mot mellanhänderna. Mot allt etablerat. Ja, mot konsten själv!   

Till exemempel en paus, är det musik? Kan det kallas musik, något som ligger bortom de tidsliga, klangliga, dynamiska, ja rent praktiska räckvidderna för exempelvis en konsert? Ja, menar Cage. Komponera är en sak, spela en annan, lyssna ett tredje. Vad kan de ha gemensamt? ”Nu när allting blivit så enkelt, finns SÅ mycket att göra”, skriver Cage i boken Silence. Tonsättaren kan liknas vid en fotograf som lånar ut sin kamera till andra att ta bilderna.

– Men om det nu är så enkelt, då kan ju vem som helst skriva musik!?

– Har jag någonsin sagt att du är mindre intelligent än jag?

Cage anses allmänt vara mera intressant för sina idéer än för sin musik. Jag tycker precis tvärtom. Det är ju idéerna som är hans musik! Alla läten omkring oss, nattfåglar, djur och människor, små tonhöjdsglidningar i atmosfären, knappt hörbara ljudtrycksvariationer.   

Cage uttrycker inget i sin musik, det är snarare musiken som trycker ut honom. Här befinner vi oss alltså i en annan förnuftsvärld vänd bort från romantikens maestro och vår egen tids tolkningsrätt och bildningsrätt. I stället för den suveräna konserten, cd-skivan, föreläsningen etcetera träder lyssnaren in i centrum. ”Ny musik, nytt lyssnande”, menar Cage. ”Försök inte förstå vad som sägs, för om någonting hade sagts skulle ljuden haft formen av ord” (ur Silence).

Av samtliga kompositioner Cage skrev går nästan inget att hänföra till någon traditionell grupp eftersom han ständigt införde nya tekniker, till exempel 25-tonsskalor, preparerade pianon med skruvar, bambustickor, plastskedar, gem och kautschuk, obestämt skrammel, radioapparater, spel på vattenbehållare och bilbromstrummor, leksaker. Musiken blir tvunget olika från gång till gång samtidigt som Cage tycktes födas på nytt och på nytt. Till slut började han använda slumpen. Kasta tärning, placera nottecken vid sporadiska ojämnheter i manuspapperet, skjuta hagel. 

Med risk att bli högtravande vill jag kalla det zen och konsten att ta det lugnt. Lyssningen av ett Cage-stycke ligger nämligen mycket nära meditationsteknik. Det kräver varken några fromma gärningar, religiösa ritualer eller ens intellektuella ansträngningar. Dess styrka är tomheten. Samma tomhet som i dag upplevs som oerhört plågsam.

Slår tankesättet rot utgör det onekligen ett hot mot hela musikindustrin. Och hur ska fackförbunden möta anstormningen av 9 miljarder lyssnare som söker medlemskap som kompositörer?

Eller enligt svampmannen Cage: ”Jag har ingenting att säga – och jag säger det. Ända till vår död kommer det att finnas ljud. Och de kommer att fortsätta efter vår död. Vi behöver inte frukta för musikens framtid.”