Ett gott råd. Den som missat den grekisk-amerikanska sångerskan Diamanda Galás ska inte behöva missa henne mer. På lördag 2 april gästar hon Uppsala Konserthus med ”The Refugee”.

En konsert som letar sig långt utanför musiken och tar ställning för rätten att leva oavsett tillhörighet.

Så är det oftast med Galás. Hon är alltid MERA, ibland rent skrämmande obegränsad. Det finns något i hela hennes artisteri som kräver kaos. Inte bara som en provokation utan som en spark i skrevet på vår inrutade konsensusvärld.

Hon har länge varit en stark röst i kampen för mänskliga rättigheter och hon kämpar mot homofobi och religiös dogmatism. 

Galás bor i New York, men hennes grekiska ursprung är alltid närvarande. Temat och inspirationen till den här konserten har hon fått från en text med den grekiske sångaren Manolis Angelopoulos som handlar om de övergrepp Turkiet utsatte greker för 1922, i slutskedet av det turk-grekiska kriget.

”Viskande, skrikande, sjungande gestaltar Galás den desperation som finns i hela begreppet flykting och den förnedring det innebär att behöva fly för den man är. Hon ger verkligen maximalt med sin extremt mångsidiga röst som hon använder mer likt ett instrument”, meddelar Uppsala Konserthus.

Det är detta med rösten, den förunderliga. Om sin egen röst brukade till exempel Jussi Björling, tenoren, säga att den lämnade kroppen
 och svävade en halvmeter ovanför fontanellen. I dessa ögonblick tillhörde inte 
rösten honom. Det var en kuslig men befriande känsla.

Lite högtidligt kan man säga att rösten bor i dig: Du är röstens hus. Det är i
 alla fall vad de flesta sångare upplever. Kritiserar man en sångare för hennes 
röst kan det upplevas som ett rent personangrepp.

Ibland undrar jag om rösten 
är själens fingeravtryck? För plötsligt en dag inser jag att jag blivit just den 
här människan på grund av rösten. Och jag minns fortfarande logopedens grimaser 
när jag säger ”munhåla”. ”Nej, något sådant organ känner vi inte till, däremot 
röstspringa.”

Rösten är lite kuslig för den har ingen kropp. Men vad rösten än är, så 
är den ofrånkomlig och finns överallt. Inga datorer. Inga flimrande monitorer. Knappt någon elektricitet alls. Rösten är kött och blod och luft.

Det är Diamanda Galás. Lyssna här.