På FORUM Nutidsplats för kultur, Sigtunagatan 14 i Stockholm
 kan vi räkna med högläsning och musiskt buller och bång under ”Soirée Dada”. Nästa fredag, 1 april kl 19.00. 

Tillsammans med Dramaten ger FORUM det dadaistiska skådespelet 
”Förfoga över en hemlig väska. Blunda ibland plötsligt”, i samband med den svenska utgivningen av ”Handbok för svindlare” av Walter Serner (Ersatz förlag). 

Det verkar som om Dada omöjligen kan dö. Och just nu är tiden bättre synkroniserad än på väldigt länge. När kulturpolitiken och upphovsrätten har havererat, när marknadskrafter och högerkrafter sätter spelreglerna för konstnärernas arbete, osv. Snacka om att det föder ett dadaistiskt uppror.

En sann dadaist skulle ha tusen ögon, tusen öron, tusen fötter, tusen telegram, tusen pennor, tusen pistoler, som det står i ett av manifesten. ”Brännmärk konventionalismens falska sol”, ”Brännmärk all intellektuell akrobatik”. ”Döda de döda”. 

Ur träbiten, ordet, tonen, järnet, färgen, känslan, idén, skulle konstnären ge den isolerade stavelsen en stjärnas glöd.

 Som -ism var dada på sätt och vis omöjlig eftersom den ville föra en värld full av -ismer och sig själv rätt över ättestupan. Den var fylld av uppror mot fäderna, mot borgarna, kriget, uppror mot den tröga massan som vållat detta krig ­ och till sist blev den ett uppror för upprorets skull.

Dada bejakar livet lika mycket som döden och dess Totenklang. Å andra sidan driver den ”betydelselösheten” in absurdum, inte bara beträffande litteraturen och konstfilosofin utan hela tillvaron. Rörelsen var en grimas vid anblicken av alltings absurditet. 

En av chefsideologerna är utan tvekan Hugo Ball. Med sina fejkade analysresultat hittar han tre faktorer varför dada behövs.

1. Den kritiska filosofin som avlägsnat Gud från världen. 2. Vetenskapen som upplöst atomen. 3. Den nya masskiktningen av Europas befolkning. Vid ett tillfälle skriver han att ett resolut framkallat kaos är det enda som kan skapa en ny konst. En ny religion? Genom Ball får dada också ett tydligt drag av kabaret.

Ta Tristan Tzara (fd Samuel Rosenstock); den drivne pr-människan, lika liten och energisk som Napoleon, en briljant poet. 

Och Marcel Janco (fd Marcel Iancu), masktillverkaren, bildkonstnären som hyllade ”purifikationsmåleriet”. För Janco var innebörden av dada klar: ”Det rena, barnsliga, direkta”.

Nere i ölhallarnas rökfyllda mörker flockas fransmän, tyskar, ryssar (Lenin), ukrainare, polacker, jugoslaver, italienare, konstnärer, författare, anarkister, bohemer. De är flyktingar på neutral mark. Alla är välkomna. Vilket gyllene tillfälle att göra revolution! Och fem rumäner skriker högst till tonerna av kastanjetter och visselpipa: ooooo prrxa chrraz … zimzim uralla uralla zimzim zanzibar. Cabaret Voltaire i Zürich startar. 

”Dada” var ett ord rumänerna genast tog till sig. Kanske kom det till av en slump, när Tzara råkade se annonsen för den schweiziska liljemjölkstvålen dada. Eller var det Ball som kläckte idén med käpphästen Da-da? Enligt de trogna fanns det bara ett annat ord som åtnjuter lika många privilegier, nämligen Gud. 

Hugo Ball in action på Cabaret Voltaire.