När man sätter samman ljud och bild blir det sällan som man tänkt sig. Ibland blir det bättre.

Den suggestiva synestesin. När öronen ser och ögonen hör. Upplevelsen, och minnet av den, blir så mycket större.

Under hotet att år efter år ha svårt att föryngra sig och stolar gapar tomma, har Uppsala konserthus en idé för att möta ”den utdöende konserthuspubliken”. Med bilder!

Vid flera tillfällen under våren presenterar olika konsertprojekt där bild, film och konst möter musik: Heavy Breeze Ensemble och videokonstnären Petra Lindholm, Bill Frisell med musiken till Disfarmers porträtt från Herber Springs, Philip Glass som berättar om sin musik till kultfilmen Koyaanisqatsi.

Så, fram med kalendern och notera följande datum och tider.

Söndag 13 mars 15.00

Crossroads – A Video Art Concert

Heavy Breeze Ensemble möter videokonstnären Petra Lindholm

Tisdag 29 mars 20.00, Stora salen

Bill Frisell – Disfarmer

Söndag 22 maj 18.00, Sal B

Philip Glass visar filmen Koyaanisqatsi och pratar om sin musik, fri entré

Måndag 23 maj, 19.00, Stora salen

Konsert Philip Glass

Koyaanisqatsi

För den som låg och sov vid Dan Berglunds comeback, ”Såna som vi…” för några år sedan, vill jag redan nu flagga för uppföljaren ”Allt är idioternas fel”  20:e april.

Som en teaser inför albumet lanserar Brus&Knaster singeln med titelspåret. Det är en lätt country-pastisch med slidegitarr och en rykande text där Berglund gör upp med idioternas idioti.

”Dom sa att allt var gudarnas fel

Dom sa att alltihop var gudarnas fel

Dom sa att allt var den blöta sommarens fel

Dom sa att allt var den jävla domarens fel

Men jag vet vem som driver sitt spel

Allt är idioternas fel”

Det kan knappast sjungas tydligare och budskapet står pall för eventuella överdrifter i ord och ton. Jag är benägen att hålla med: Allt är idioternas fel!

Han var proggaren som vaknat ur sitt liv som hemmapappa. Och under åren hade både rösten och texten djupnat. Förra gången handlade det om försupna stackare på samhällets trossbotten, unga kvinnor som hoppar i Rosenlundskanalens iskalla djup, pilsner och hallucinationer, partisaner och revolutionärer. ”Såna som vi kommer aldrig nånsin. Aldrig nånsin att finnas mer”, sjöng Berglund då. 

Nu verkar han sikta in sig på förövarna.

Det finns ett nära släktskap till Evert Taube även om det inte låter så. Men jag tror att Berglund gillar citatet av Evert Taube:”Sångerna förenar lust och fröjd, slit och släp, en nationell viskonst, som mitt i den internationella nöjesindustrins tidevarv hävdar vår humor och berättarkonst och melankoliska särprägel”.

För även Berglunds visor är kosmopolitiskt varma, med kritik av det rådande läget. Vi hittar honom i det krokiga ledet Stagnelius, Bellman, Dan Andersson, Pablo Neruda…