Varje dag får jag lågt räknat 50 pressmeddelanden från 50 förväntansfulla arrangörer, musiker, föreningar, institutioner etc som vill att jag ska infinna mig.

Körslag i Sävsjö. Musikteater i Kalix. Skivsläpp i Brösarp. Presskonferens i Köln. Föreläsning i Ystad. En kyrkorgel ska intoneras i Skövde. Noisekonsert i Västerås.

De flesta åker i papperskorgen direkt eftersom jag inte har råd att läsa pressreleaser flera timmar om dagen. Som frilans representerar jag ju bara mig själv och ansvarar för det som intresserar mig.

Och ofta är pressreleasen illa skriven och poänglös. Jag rycker en ur högen, från Svenska Jazzriksförbundet:

“Svenska Jazzriksförbundets pris för nydanande insatser inom svenskt jazzliv, Jazzkannan, går i år till Lindha Kallerdahl. Utmärkelsen kommer att delas ut under förbundets årsstämma Jazzriksdagen i Nynäshamn den 7 maj. Lindha Kallerdahl är en frontgestalt av stor betydelse för svensk jazz. Hennes nyskapande uttryck och arbete, i en lång rad ensembler och sammanhang, är både viktigt och värdefullt för många.

Hon använder sitt röstinstrument på ett medvetet, kreativt och ofta ofta utmanande sätt. Hennes musik är spännande och utforskande, hon går oavbrutet nya vägar i sin kommunikation.
Hennes genrebeteckning ”Annat” talar om mer reflektion, om djupare känslor. Och känns gör det mycket när Lindha Kallerdahl uttrycker sig, ibland i tysta känslor, ibland med smärta eller smek; alltid som ett möte, krypande som en gåva av kärlek och med nya visioner in i lyssnaren.”

Vad står det egentligen i releasen? Vad är en frontgestalt? Nyskapande uttryck? Spännande musik? Djupa känslor? Känns gör det mycket? Tysta känslor? Krypande som en gåva av kärlek? Nya visioner in i lyssnaren?

Snömos, sa Bill. Ingenting i Jazzriksförbundets release gör att jag sätter mig på bussen till Nynäshamn för att delta i förbundets årsstämma.

Ingenting är nämligen svårare att beskriva än musik.

”Jag skäms inte att bekänna offentligt att näst efter teologin ges ingen konst, som kan mäta sig med musiken, ty bara musiken kan uppnå det som teologin kan utföra på annat sätt, nämligen lugna och stärka människans själ”, skrev Martin Luther. Känns det igen? Musik i form av gudstjänst, lugnande och underhållande. För litteratur och bildkonst har vi aldrig sådana kriterier.

Historiskt har många försök gjorts att reformera musikspråket. Ett exempel är Claude Debussys krönikor under signaturen Herr Åttondel: ”Att återge sina intryck är bättre än att kritisera, och varje teknisk analys är dömd att misslyckas.” I Sverige skrev kritiker efter tyska förebilder. ”Wagnerproblematiken”, med sin slagkraftiga och inte sällan nedgörande elegans är till exempel ett utmärkande drag i Wilhelm Peterson-Bergers kritik i början av 1900-talet.

Oavsett vilken musiksort jag representerar finns ett outtalat och bitvis betungande ansvar gentemot både musiken som konstart som den utövande musikern och publiken. Å andra sidan finns inget givet ansvar överhuvudtaget, samtidigt som kvalifikationerna för en musikskribent är vanskliga att ställa.

Vilken smak är bäst? Frågan ställs inte men finns implicit i allt musikaliskt (be)dömande. Språk är värdegemenskap. Genast uppstår gemensamma värden som bevarar, konserverar och utestänger.

Ungefär så utestängande som Jazzriksförbundets release, trots all välmening.

Ta recensionen av en konsert, för vem skriver man? De som missade konserten? Artisten? De som var där? Det unika med musikspråket är att det beskriver ett konstverk som dör nästan i samma stund som det föds. Recensionen tryckt i tidningen har lämnat musiken för länge sedan. Kvar blir själva bekräftelsen.

Lyssnade jag rätt? Spelade pianisten efter noterna? Höll Carolas stämband? Uppstod någon publikkontakt? Kändes det äkta?

I musikens språkrum rumlar alla möjliga fördomar omkring. Ljud in – ljud ut – vi säger de mest häpnadsväckande saker som ”enastående vacker”, ”ändlöst snygg”, ”som ispilar”, ”elektriska extaser”, ”klyver som stål”, ”hugger vildsint” och ”svinbra”. Har man inget annat att säga än ”pissdåligt” behöver inte det innebära att man saknar åsikter om musiken.

Hur som helst vill jag bra gärna veta vad “krypande som en gåva av kärlek och med nya visioner in i lyssnaren”, betyder.

En del av mig bor på en ö. Och det händer att jag läser om Anders Källgård bok Öar. I god upptäckaranda, typ ”En herre till Zanzibar” (från 1915) och med 
pojkrummet kartbilder i minne, åker han dit andra inte åker; Miquelon söder om 
Newfoundland, ön Rolas som korsas av ekvatorn, Queen Charlotte Islands vid 
Kanadas västkust, en klassik söderhavsatoll med 600 invånare.

Ibland handlar texten om att inte komma fram, för i en nesofils (ötoks) uppdrag 
ingår att vissa öar inte kan nås. Källgård hade föresatt sig att besöka en ö på 
varje bokstav i alfabetet. Inte oväntat blir bokstaven Z svår. En sistasekundenbiljett till Rom, sedan till hamnen i Ponza och vidare till ön Zannone, så
 är det tänkt. Men havet brusar upp och där ute kan han se det vita klostret,
 som inte kan nås.

I denna oförberedda transfer lär han sig åtminstone ett nytt ord, 
”vomitatoio”, rostfritt spyfat.

Med känsla för tillvarons detaljer rapporterar Källgård från en 
sjukstuga på Atafu. Det ska göras håranalyser på polynesierna! Han träffar 
en pensionerad och hörselskadad skogsarbetare, som i sitt privatliv är Skil
Kiixutz, Skedans hövding.

Om världens mest isolerade boplats, ön Pitcairn, har han tidigare skrivit en bok.
Nu återvänder han och hör en spillra av ett sjörövarspråk.
 Han rapporterar från en ökonferens, skriver om öars kommunikationsproblem, om
öars svåra balansgång mellan turism, och ekologi, och ger generöst med 
marginalanteckningar för den som vill söka vidare. 
I rätt ögonblick fångar han i kameralinsen 250 kilo kung av Tonga som motionerar 
med ett harem av livvakter.

Vad utmärker öbor? Tänker jag med Källgård i minnet, från min egen utpost i Östersjön. Och här är svaret. Homo insularis (ömänniskan) stressar 
mindre än fastlandsbor, utmärks av integritet, är en envis
 motståndsmänniska som till och med tar upp liftare och avskyr bankomater.

Nej, några öde öar finns inte, det har Anders Källgård lärt mig. Alltid finns 
något att se och höra. 
Hela jorden är en vibrerande ö. Det hörs ganska väl när våg för våg slår med sex, sju sekunders mellanrum mot stranden vid mina fötter.

Jag kan inte tänka mig en bättre musik.

Klicka på bilden!

Vallstena, Gotland kl 09.00. Jag försöker zooma in en oansenlig, gråflammig fågel som sjunger i kapp med solen. Bara 30 gram och så mycket musik!

Först några lågmälda ”huitt huitt” följt av tre, fyra smackande ljud, innan det verkliga näktergalsolot drar igång.

Styrkan och mängden melodier gör att en ensam näktergal låter som tio fåglar. Och just nu glider en handfull näktergalar över majsfältet och överröstar varandra.

Det är nu jag tänker på kompositören och fågelmannen Olivier Messiaen. Var det fåglarnas apokalyptiska sång som behövdes för att väcka honom till liv?

Ta hans Turangalila-symfoni. Här visslar näktergalen genom oboer och tvärflöjter. Och alla andra märkliga gryningskörer, sjungande änglar och vattenfall, snöflingor och iskristaller. Att lyssna till Turangalila-symfonins tio satser är som att stiga in i en helt främmande värld som styrs av månkalenderns flytande och glidande intervaller. Klockans tickande blir oviktigt. Rent kronometriskt kan symfonin pågå hur länge som helst. Men plötsligt, några stela pauser, som en påminnelse om att allt faktiskt kan ta slut.

“Jag har försökt hitta en musik som är en ny tid” , ska Messiaen ha sammanfattat sina 70 år som kompositör. Och ny blev den, på många sätt. Han drevs av en extrem lust att återge vad han verkligen hörde, särskilt de hemlighetsfulla ljuden mellan naturen och den mänskliga fantasin. Främst då fåglar.

Ja, tänk om näktergalarna ovanför mitt huvud är änglaröster? Blåkråkor, ladusvalor, glador, lövsångare, hackspettar, turturduvor, lom, korsnäbbar. Alla har de varsin notrad i Messiaens notsystem.

Inga fåglar – ingen musik. 

Närmare hälften av landets befolkning lyssnar på radio. Och varje morgon börjar 2,7 miljoner svenskar sin dag med P4 Morgon, P1 Morgon eller Morgonpasset i P3.

Exempelvis har Sveriges Radios marknadsandel stigit från 67,1 % till 68,5 %. Det visar den stora lyssnarundersökningen för radio som TNS/SIFO nyligen presenterade.

Radio verkar stabilare än många andra media, under hotet av en smygande nedgång för den kommersiella radion. Och det är något som skulle kunna påverka det totala radiolyssnandet.

Samtidigt närmar sig Public Service i viss mening reklamradions estetik, emedan reklamradion närmar sig P1 med tal. Ett
 exempel är planerna på en helt ny digital livsstilskanal, som intill 
förväxling liknar Rix Megapol. Men här har SR mycket litet att hämta så länge reklamradion har ett försprång när det 
gäller hårt profilerad flödesradio.

Med Digital Audio Broadcast DAB (fanns?) finns idéer om att 
utnyttja frekvensutrymmet bättre. Redan nu sänder SR en musikkanal, P2
Musik och en finskspråkig kanal, P7, i DAB och dessutom sänds de ordinarie 
FM-kanalerna samtidigt i DAB-radio.

Under några år var DAB det förlösande mantrat som radions chefer och arbetsledare 
upprepade på kick-off-möten. I digitalradion skulle det finnas plats för annan 
information parallellt med radioljudet, så kallade tillläggstjänster.

I en så kallad SR Plus-tjäst skulle man kunna
 hitta nyhetsrubriker, trafikinformation, sportresultat, börs- och
valutakurser och så vidare. Det intygades, att på sikt kunde DAB-mottagaren utrustas med 
bildfönster för väderkartor, diagram och en mängd länkade bilder.
Man talade om ”ensembler” för tekniken att komprimera flera radioprogram i ett
slags ”stämmor” som sänds ut på en enda frekvens.

Alla programtyper får en 
kod som står för till exempel nyheter, samhällsprogram, sport, utbildning, rock,
dansband, country, kvinnofrågor, debatt. Sedan ”ber” man radion söka upp just 
den programtyp man är intresserad av, oavsett i vilken kanal den sänds.

Enorma summor plöjdes ner i projektet och meningen var att inte bara G8:s utan alla världens radiostationer skulle
 enas om en global sändare- och mottagarestandard. Utvecklingsoptimisten talade om radion som en Multimedia Plattform.

Ljudet är radions särart, menade motståndarna till DAB: ”Och det håller man nu på att bygga bort”. Och än idag pågår en intensiv 
lobbyverksamhet genom World DAB Forum för den digitala radions hypermediala 
framtid.

Men sen gick luften ur. Webbradion seglade förbi. DAB-satsningen blev allt svårare att försvara på bekostnad av satsningen på nytt innehåll. Idag är det märkligt tyst kring DAB samtidigt som Spotify och iTunes m fl skapar nya sätt att “lyssna på melodiradio”.

Jag tror nämligen att grunden till DAB och mediernas digitalisering bygger på en myt om 
den simultana/flexibla människan. Det är 
en ganska ensidig syn och vilar på en strategisk konsumentkultur där samtliga
 inblandade reagerar lika på obestämda, flytande, motstridiga 
konflikter. Optimering tas för given.

En dröm om den snabba, rörliga människan som med nollor
 och ettors hastighet korsar världen i ständigt stand-by-läge, för att
 när som helst på dygnet underrätta sig om nyheter, väder, musik,
 börsnoteringar, valutakurser, reapriser, biljettbokningar…

Allt det där finns ju redan på webben. Varför ska vi ha det i radioapparaten?

Något tillspetsat kan man säga att utveckling under trycket från datorn, har satt intellektet i förhållande 
till maskinen som den mest centrala frågan i vår kultur. Den är för oss vad sex
 var för den viktorianska människan: hot, tvång, tabu och fascination.

Det är innehållet som borde prioriteras, inte ny teknik. Annars gissar jag att folk hittar “radio” på andra ställen än i SR och reklamkanaler. 

Med ett musklicks avstånd ligger världens radiostationer öppna dygnet runt på nätet. På mitt köksbord har jag en liten brun folkhemsradio som just nu har access till 25.000 stationer. Snabb bufferthastighet, rent ljud.

På morgonen värmde familjen upp med lite hi-life-musik från Radio Botswana, över till
 ett spooky hörspel i Westdeutsche Rundfunk, sedan några minuter Bulgariska hits, 
och därefter Radio Guadalope med smörsång och vågskvalp i bakgrunden.

Visst är det ett under av valfrihet. I början tyckte jag att radiovågorna alstrade en 
tekniksvett som stank kortslutning och gammalt snabbkaffe. Men idag har jag ändrat beteende. På nytt har radion förutsättningar att bli ett altare i köket, i vars närhet vi fikar med radiotårta och har det riktigt mysigt
 tillsammans.

Ikväll letar vi upp Soundofmusic första webbradioprogram SOM. Sven Rånlund och Magnus Nygren presenterar ny musik. På menyn enbart nytt och mycket svenskt: knaster, text & ljud, improv, pop, racerbilsljudkonst, taggtrådsblues och så lite hederlig kassettnoise.

Varannan torsdag återkommer Soundofmusic på webben, härifrån till evigheten. 

Hitta programmet här.

Vill du höra någonting nytt, som du redan hört men inte lagt märke till? Hörspelet våren.

Våren är inte bara smältvatten och morgonpigga fåglar. Den är ooljade cyklar, trötta presseningar som sliter sig och flaxar runt, grus och bös som far omkring, torra kvistar och obytta vinterdäck. Parkförvaltningens lövfönar och rotborstar. Och knoppar som brister. 

Egentligen är det nu som jag borde ta ledigt och upptäcka de svenska korallreven eller undersöka kantålens kärleksliv. Kanske rota fram den praktiska ryggsäcken och bara dra.

Men: naturen börjar inte tvärt bara för att allmän väg slutar. Den kryper in under betongen, knölklockor och grodblad väljer att växa utmed gågatan mitt i city och mellan trappstegen till ICA Nära. Naturen flyttar också hem till mig: silverfisken mumsar i sig av stärkelsen i bokstäverna inuti mina gamla böcker. Och tingens nedbrytare, kvalstret, petar med sina taggiga betar i sig primörer från mitt örngott.

Under våren tänker jag ofta att snabbhet är en klassfråga. Människor med arbete upplever rytmen och pulsen på annat sätt än människor utan. Det paradoxala är att fri tid omedelbart ger upphov till stress. Varje minut kostar. Jag nämnde det för konstnären och utemänniskan Nils Aslak Valkeapää en solig vårdag i norska Skibotn. Han tittade oförstående på mig. Jag hade just passerat Laxvattnet och Lyngenfjorden och kände mig helt bedövad. Bergstopparna rev hål i molnen. Väderleken levde sitt eget liv och vinden sa någonting speciellt.

Våren var på gång och med den kom syret och ljuset och ljuden och den typiska kryddblandningen av blåstång och dieselolja från fiskebåtarna. Jag gick efter stranden flera dagar. Gjorde inget annat än gick och gick och började så sakta glömma att tid kostar.

Rör man sig tillräckligt långsamt och länge på samma plätt upphör nämligen naturen att vara ett museum, ett utflyktsmål. Det sammansmälter. Naturen blir ett slags instruktör som lär ut hur man ”gör sig villig”. Det påminner rätt mycket om ett stämma ett musikinstrument. Då blir marken min säng. Solen min lampa. Sjön mitt tvättfat. Ljuset och mörkret min klocka.

”När jag är död”, sa Valkeapää, ”då är det naturens tur att äta mig, då lämnas jag tillbaka, det är inte min sak att veta vad som sker efter döden.” Året efter avled han.

Om man ser till den litteratur om natur som numera publiceras märks en ny kategori böcker: naturens inre landskap. Etnobiologi är ett ämne på framfart. Ett annat exempel på viljan att försöka förstå varje mossa, är Sveriges största bokprojekt någonsin, Nationalnyckeln. Under 20 år ska 100 volymer tryckas!

Eller ta Jan Danielsons finstämda bok Träd i marker och myter (Svenska Förlaget). Varför är det bara mulleaktivister och vänstermänniskor som förväntas få krama träd? Ibland vill också jag ställa mig mitt i sjumilaskogen och på indianers vis skrika O Store Gud! Men konventionen hindrar mig. Danielson skriver: ”Det är bara vanan som gör att vi inte varje dag faller i förundran över att de väldiga, tysta träden lever mitt ibland oss … Om träden inte fanns, skulle ingen människa ha fantasi nog att uppfinna dem”.

I dag använder vi naturen som ett stort vardagsrum. En potatisåker. En brädgård. Något att slå upp tältet i. Vi tar visserligen intryck men låter oss sällan tryckas ut av naturens egna krafter. För i den här dragningen till naturen finns också en rädsla, som när man var liten och dök från en brygga i okänt vatten. Den sammansatta naturen är så mycket mer än biologi och medicin, protein och ozonskikt, svampkorg och mountainbike.

Lyssna till orden. Hänglavar. Furuspån. Blånor. Sprättkusar. Glödhoppor. Smällpuppor. Nötsnurror. Vrideld. Fnöske. Bågdrill. Det låter som folkmusik i mina öron.

I år tycker jag att du ska planera in ”Lyssna till våren” i din kalender. Avsätt tid och lyssna till det finaste ljud som finns, när björkens klibbiga musöron spricker ut de första veckorna i maj. På några timmar har våren passerat. Så passa på.  

Lyssna till Bengt Emil Johnsons berättelse om koltrasten här.

Alice kollektivet presenterar föreställningen NU VÄNTAR TIDEN. En scenisk tolkning av Kristina Lugns texter med nyskriven musik av Nina Ramsby och Lisa Ullén för människor från 4 år.

Hemma hos sin dagmamma väntar någon på att mamma ska komma. Dagmamman väntar också, men på vad???

Det är ett ålderslöst tema som bör passa Nina Ramsby. En underfundig poesi om att vänta och dansa och längta och vänta och vänta och sjunga och drömma.             

Vi bär massa mantlar som människor, menar hon. Och vi ställer oss alltför sällan frågan: Behöver jag den här manteln? Behöver jag bevisa från vilken kultur jag kommer? Vilken musik jag förespråkar? Vilket kön jag är? Listan kan göras hur lång som helst.

Hon har kommit fram till att hon är Nina Ramsby, både tjej och kille, både-och och mitt-i-mellan i alla situationer. Så därför kastar hon sig även ut i en musikvärld som innehåller det mesta: visa, jazz, rock, pop, punk, disco, techno, experimentellt.

NU VÄNTAR TIDEN har premiär söndag den 10 april kl.13.00 på Teater Brunnsgatan Fyra i Stockholm.

Vallfärda dit. 

Lira. Bra namn för en musiktidskrift. Men kan lirandet och läsandet mötas?

En utbredd missuppfattning är att musik bara är till för att avlyssnas. Eller höras. Som en ny tapet i det stylade hemmet.

Musikmagasinet Lira, nu ute med nytt nummer 2-2011, förvånar mig ofta genom att ligga så nära musiken. Och det är då man önskar att det skräpade en Lira i varje fikarum. Särskilt idag när hela kommuner, landsting och stater förminskas till några stela pinnar i ett excel-ark.

Jag vill gärna tror att alla människor behöver tänja på tillvaron och lira fritt även när de stöter på inrutade rutiner. För i begreppet lira ligger även improvisationen. Att dra en rövare. 

Det är allt det där andra, musikens ”utanför tiden”-känsla, som får oss att känna lätthet och luftighet, som om vi hade kolsyra i kroppen. Och just därför sneglar alltfler verksamheter (pedagogik, didaktik, marknadsföring, ledarstil) lite avundsjukt åt musiken som idé för en produktiv spontanitet, någonstans mittemellan slump och fasta ramar. 

Ta musikens grundbult gehör, en chef utan gehör är en kass chef. Själva gehöret manar lika mycket till försiktighet som öppenhet. För den är självfallet aldrig fullständigt fri. I allt vi gör och åstadkommer fungerar gehöret som ett lod.

Nu undrar du säkert vad detta har med Musikmagasinet Lira att göra. Det mesta, faktiskt. Ett givet exempel från senaste numret är Jan Sigurds text om Woody Jazzmannen Allen. Ett underbart reportage där texter och bilder får breda ut sig som stora potatisåkrar. Utan sin lakritsstång, klarinetten, hade han nämligen aldrig blivit den Woody Allen. 

Den tråkiga nyheten står att läsa i sveriges bäst underrättade nättidning för ny musik: Soundofmusic.nu.

”Det tyska skivbolaget FM Free Music Production lägger ner efter 40 år i den europeiska frijazzens och improvisationsmusikens centrum. Artister som Peter Brötzmann, Alexander von Schlippenbach, Irène Schweizer och Manfred Schoof har gjort bolaget till det största inom genre.”

Soundofmusics skribenter hakar på och gräver djupt i FM:s skivbackar med vinyler. Friform är knappast en publiksmörande musikstil. Men den har starka läger runt om i Europa. Bland annat i Sverige.

Kanske är artefakt ett passande ord. Det är också ett av estetikens skarpaste uttryck för att beskriva hur konst tillverkas av människor för människor. Även i trans och improvisation är tillverkningen ett faktum. Vi kan inte förneka oss själva. När jag lyssnar till friform dyker ordet upp igen. Detta är artefakternas musik. Hur fri den än vill vara är den låst i tillverkningens värld. Den existerar i något slags arkeologisk kontext där ljuden påträffas, ibland för första gången på mycket länge, och passerar genom artefakternas många olika lager för musik och anti-musik.

Ta till exempel Sven-Åke Johanssons Moderna Nordeuropeiska Byorkester där det pågår en ström av kärv dadaistisk humor. Var är ettan i takten? Den finns inte. Det här är fluxus på riktigt. En jazzgrupp som bara ser ut som en jazzgrupp på ytan. I stället flyttar man ljud, möblerar med ljud, inreder med ljud.

Eller Per Svensson som envisas med att smeka lyssnaren med en vinkelslip. Visst fan gör det ont. Fast det är vackert också.

Eller libanesiskan Sehnaouis maniskt produktiva spontanitet. Hennes konst har en given dramaturgi med ett uppfinnande-utarbetande-återgivande drag. Genom att överraska sig själv är hon en mästare på att extemporera: att tänja ut det hon just nu spelar och göra det till ett uppiggande sedan.

En improvisatör opererar inte från ett formlöst vakuum utan från tre miljarder år av evolution.

Bröl med Brötzmann.

När marintrumpeten lanserades under medeltiden, protesterade kyrkan som tyckte stråkinstrumentets skorviga klangbild skymde bibelns budskap. 

Beethovens hammarklaver ansågs bombastiskt. 

Saxofonen saknade patos.

När trummaskinen presenterades gick engelska musikerförbundet ut med påbud: Förbjud maskinen! Den stjäl jobben från alla trummisar! 

Med ett jämnt flöde lanseras nya musikintrument. Ett av dessa är det elektroniska ”ljudbordet”. Jag läser om det i nya numret av nättidningen HZ ((www.hz-journal.org). I konstnären Irad Lees tekniska analys lär jag mig att verket Sonomateria är en audio-taktil-komposition.

Instrumentet är både en skulptur, en alstrare av komplexa ljud, en kul designpryl och ett sällskapsspel. Jag tror det kan bli nåt för framtiden. Ett slags emotionellt strategispel inte bara för professionella musiker utan även för 2000-talets barnfamiljer.

Se hur instrumentet fungerar här.