Varje dag får jag lågt räknat 50 pressmeddelanden från 50 förväntansfulla arrangörer, musiker, föreningar, institutioner etc som vill att jag ska infinna mig.

Körslag i Sävsjö. Musikteater i Kalix. Skivsläpp i Brösarp. Presskonferens i Köln. Föreläsning i Ystad. En kyrkorgel ska intoneras i Skövde. Noisekonsert i Västerås.

De flesta åker i papperskorgen direkt eftersom jag inte har råd att läsa pressreleaser flera timmar om dagen. Som frilans representerar jag ju bara mig själv och ansvarar för det som intresserar mig.

Och ofta är pressreleasen illa skriven och poänglös. Jag rycker en ur högen, från Svenska Jazzriksförbundet:

“Svenska Jazzriksförbundets pris för nydanande insatser inom svenskt jazzliv, Jazzkannan, går i år till Lindha Kallerdahl. Utmärkelsen kommer att delas ut under förbundets årsstämma Jazzriksdagen i Nynäshamn den 7 maj. Lindha Kallerdahl är en frontgestalt av stor betydelse för svensk jazz. Hennes nyskapande uttryck och arbete, i en lång rad ensembler och sammanhang, är både viktigt och värdefullt för många.

Hon använder sitt röstinstrument på ett medvetet, kreativt och ofta ofta utmanande sätt. Hennes musik är spännande och utforskande, hon går oavbrutet nya vägar i sin kommunikation.
Hennes genrebeteckning ”Annat” talar om mer reflektion, om djupare känslor. Och känns gör det mycket när Lindha Kallerdahl uttrycker sig, ibland i tysta känslor, ibland med smärta eller smek; alltid som ett möte, krypande som en gåva av kärlek och med nya visioner in i lyssnaren.”

Vad står det egentligen i releasen? Vad är en frontgestalt? Nyskapande uttryck? Spännande musik? Djupa känslor? Känns gör det mycket? Tysta känslor? Krypande som en gåva av kärlek? Nya visioner in i lyssnaren?

Snömos, sa Bill. Ingenting i Jazzriksförbundets release gör att jag sätter mig på bussen till Nynäshamn för att delta i förbundets årsstämma.

Ingenting är nämligen svårare att beskriva än musik.

”Jag skäms inte att bekänna offentligt att näst efter teologin ges ingen konst, som kan mäta sig med musiken, ty bara musiken kan uppnå det som teologin kan utföra på annat sätt, nämligen lugna och stärka människans själ”, skrev Martin Luther. Känns det igen? Musik i form av gudstjänst, lugnande och underhållande. För litteratur och bildkonst har vi aldrig sådana kriterier.

Historiskt har många försök gjorts att reformera musikspråket. Ett exempel är Claude Debussys krönikor under signaturen Herr Åttondel: ”Att återge sina intryck är bättre än att kritisera, och varje teknisk analys är dömd att misslyckas.” I Sverige skrev kritiker efter tyska förebilder. ”Wagnerproblematiken”, med sin slagkraftiga och inte sällan nedgörande elegans är till exempel ett utmärkande drag i Wilhelm Peterson-Bergers kritik i början av 1900-talet.

Oavsett vilken musiksort jag representerar finns ett outtalat och bitvis betungande ansvar gentemot både musiken som konstart som den utövande musikern och publiken. Å andra sidan finns inget givet ansvar överhuvudtaget, samtidigt som kvalifikationerna för en musikskribent är vanskliga att ställa.

Vilken smak är bäst? Frågan ställs inte men finns implicit i allt musikaliskt (be)dömande. Språk är värdegemenskap. Genast uppstår gemensamma värden som bevarar, konserverar och utestänger.

Ungefär så utestängande som Jazzriksförbundets release, trots all välmening.

Ta recensionen av en konsert, för vem skriver man? De som missade konserten? Artisten? De som var där? Det unika med musikspråket är att det beskriver ett konstverk som dör nästan i samma stund som det föds. Recensionen tryckt i tidningen har lämnat musiken för länge sedan. Kvar blir själva bekräftelsen.

Lyssnade jag rätt? Spelade pianisten efter noterna? Höll Carolas stämband? Uppstod någon publikkontakt? Kändes det äkta?

I musikens språkrum rumlar alla möjliga fördomar omkring. Ljud in – ljud ut – vi säger de mest häpnadsväckande saker som ”enastående vacker”, ”ändlöst snygg”, ”som ispilar”, ”elektriska extaser”, ”klyver som stål”, ”hugger vildsint” och ”svinbra”. Har man inget annat att säga än ”pissdåligt” behöver inte det innebära att man saknar åsikter om musiken.

Hur som helst vill jag bra gärna veta vad “krypande som en gåva av kärlek och med nya visioner in i lyssnaren”, betyder.