Den tråkiga nyheten står att läsa i sveriges bäst underrättade nättidning för ny musik: Soundofmusic.nu.

”Det tyska skivbolaget FM Free Music Production lägger ner efter 40 år i den europeiska frijazzens och improvisationsmusikens centrum. Artister som Peter Brötzmann, Alexander von Schlippenbach, Irène Schweizer och Manfred Schoof har gjort bolaget till det största inom genre.”

Soundofmusics skribenter hakar på och gräver djupt i FM:s skivbackar med vinyler. Friform är knappast en publiksmörande musikstil. Men den har starka läger runt om i Europa. Bland annat i Sverige.

Kanske är artefakt ett passande ord. Det är också ett av estetikens skarpaste uttryck för att beskriva hur konst tillverkas av människor för människor. Även i trans och improvisation är tillverkningen ett faktum. Vi kan inte förneka oss själva. När jag lyssnar till friform dyker ordet upp igen. Detta är artefakternas musik. Hur fri den än vill vara är den låst i tillverkningens värld. Den existerar i något slags arkeologisk kontext där ljuden påträffas, ibland för första gången på mycket länge, och passerar genom artefakternas många olika lager för musik och anti-musik.

Ta till exempel Sven-Åke Johanssons Moderna Nordeuropeiska Byorkester där det pågår en ström av kärv dadaistisk humor. Var är ettan i takten? Den finns inte. Det här är fluxus på riktigt. En jazzgrupp som bara ser ut som en jazzgrupp på ytan. I stället flyttar man ljud, möblerar med ljud, inreder med ljud.

Eller Per Svensson som envisas med att smeka lyssnaren med en vinkelslip. Visst fan gör det ont. Fast det är vackert också.

Eller libanesiskan Sehnaouis maniskt produktiva spontanitet. Hennes konst har en given dramaturgi med ett uppfinnande-utarbetande-återgivande drag. Genom att överraska sig själv är hon en mästare på att extemporera: att tänja ut det hon just nu spelar och göra det till ett uppiggande sedan.

En improvisatör opererar inte från ett formlöst vakuum utan från tre miljarder år av evolution.

Bröl med Brötzmann.