En del av mig bor på en ö. Och det händer att jag läser om Anders Källgård bok Öar. I god upptäckaranda, typ ”En herre till Zanzibar” (från 1915) och med 
pojkrummet kartbilder i minne, åker han dit andra inte åker; Miquelon söder om 
Newfoundland, ön Rolas som korsas av ekvatorn, Queen Charlotte Islands vid 
Kanadas västkust, en klassik söderhavsatoll med 600 invånare.

Ibland handlar texten om att inte komma fram, för i en nesofils (ötoks) uppdrag 
ingår att vissa öar inte kan nås. Källgård hade föresatt sig att besöka en ö på 
varje bokstav i alfabetet. Inte oväntat blir bokstaven Z svår. En sistasekundenbiljett till Rom, sedan till hamnen i Ponza och vidare till ön Zannone, så
 är det tänkt. Men havet brusar upp och där ute kan han se det vita klostret,
 som inte kan nås.

I denna oförberedda transfer lär han sig åtminstone ett nytt ord, 
”vomitatoio”, rostfritt spyfat.

Med känsla för tillvarons detaljer rapporterar Källgård från en 
sjukstuga på Atafu. Det ska göras håranalyser på polynesierna! Han träffar 
en pensionerad och hörselskadad skogsarbetare, som i sitt privatliv är Skil
Kiixutz, Skedans hövding.

Om världens mest isolerade boplats, ön Pitcairn, har han tidigare skrivit en bok.
Nu återvänder han och hör en spillra av ett sjörövarspråk.
 Han rapporterar från en ökonferens, skriver om öars kommunikationsproblem, om
öars svåra balansgång mellan turism, och ekologi, och ger generöst med 
marginalanteckningar för den som vill söka vidare. 
I rätt ögonblick fångar han i kameralinsen 250 kilo kung av Tonga som motionerar 
med ett harem av livvakter.

Vad utmärker öbor? Tänker jag med Källgård i minnet, från min egen utpost i Östersjön. Och här är svaret. Homo insularis (ömänniskan) stressar 
mindre än fastlandsbor, utmärks av integritet, är en envis
 motståndsmänniska som till och med tar upp liftare och avskyr bankomater.

Nej, några öde öar finns inte, det har Anders Källgård lärt mig. Alltid finns 
något att se och höra. 
Hela jorden är en vibrerande ö. Det hörs ganska väl när våg för våg slår med sex, sju sekunders mellanrum mot stranden vid mina fötter.

Jag kan inte tänka mig en bättre musik.