Klicka på bilden!

Vallstena, Gotland kl 09.00. Jag försöker zooma in en oansenlig, gråflammig fågel som sjunger i kapp med solen. Bara 30 gram och så mycket musik!

Först några lågmälda ”huitt huitt” följt av tre, fyra smackande ljud, innan det verkliga näktergalsolot drar igång.

Styrkan och mängden melodier gör att en ensam näktergal låter som tio fåglar. Och just nu glider en handfull näktergalar över majsfältet och överröstar varandra.

Det är nu jag tänker på kompositören och fågelmannen Olivier Messiaen. Var det fåglarnas apokalyptiska sång som behövdes för att väcka honom till liv?

Ta hans Turangalila-symfoni. Här visslar näktergalen genom oboer och tvärflöjter. Och alla andra märkliga gryningskörer, sjungande änglar och vattenfall, snöflingor och iskristaller. Att lyssna till Turangalila-symfonins tio satser är som att stiga in i en helt främmande värld som styrs av månkalenderns flytande och glidande intervaller. Klockans tickande blir oviktigt. Rent kronometriskt kan symfonin pågå hur länge som helst. Men plötsligt, några stela pauser, som en påminnelse om att allt faktiskt kan ta slut.

“Jag har försökt hitta en musik som är en ny tid” , ska Messiaen ha sammanfattat sina 70 år som kompositör. Och ny blev den, på många sätt. Han drevs av en extrem lust att återge vad han verkligen hörde, särskilt de hemlighetsfulla ljuden mellan naturen och den mänskliga fantasin. Främst då fåglar.

Ja, tänk om näktergalarna ovanför mitt huvud är änglaröster? Blåkråkor, ladusvalor, glador, lövsångare, hackspettar, turturduvor, lom, korsnäbbar. Alla har de varsin notrad i Messiaens notsystem.

Inga fåglar – ingen musik.