Lira. Bra namn för en musiktidskrift. Men kan lirandet och läsandet mötas?

En utbredd missuppfattning är att musik bara är till för att avlyssnas. Eller höras. Som en ny tapet i det stylade hemmet.

Musikmagasinet Lira, nu ute med nytt nummer 2-2011, förvånar mig ofta genom att ligga så nära musiken. Och det är då man önskar att det skräpade en Lira i varje fikarum. Särskilt idag när hela kommuner, landsting och stater förminskas till några stela pinnar i ett excel-ark.

Jag vill gärna tror att alla människor behöver tänja på tillvaron och lira fritt även när de stöter på inrutade rutiner. För i begreppet lira ligger även improvisationen. Att dra en rövare. 

Det är allt det där andra, musikens ”utanför tiden”-känsla, som får oss att känna lätthet och luftighet, som om vi hade kolsyra i kroppen. Och just därför sneglar alltfler verksamheter (pedagogik, didaktik, marknadsföring, ledarstil) lite avundsjukt åt musiken som idé för en produktiv spontanitet, någonstans mittemellan slump och fasta ramar. 

Ta musikens grundbult gehör, en chef utan gehör är en kass chef. Själva gehöret manar lika mycket till försiktighet som öppenhet. För den är självfallet aldrig fullständigt fri. I allt vi gör och åstadkommer fungerar gehöret som ett lod.

Nu undrar du säkert vad detta har med Musikmagasinet Lira att göra. Det mesta, faktiskt. Ett givet exempel från senaste numret är Jan Sigurds text om Woody Jazzmannen Allen. Ett underbart reportage där texter och bilder får breda ut sig som stora potatisåkrar. Utan sin lakritsstång, klarinetten, hade han nämligen aldrig blivit den Woody Allen.