Vill du höra någonting nytt, som du redan hört men inte lagt märke till? Hörspelet våren.

Våren är inte bara smältvatten och morgonpigga fåglar. Den är ooljade cyklar, trötta presseningar som sliter sig och flaxar runt, grus och bös som far omkring, torra kvistar och obytta vinterdäck. Parkförvaltningens lövfönar och rotborstar. Och knoppar som brister. 

Egentligen är det nu som jag borde ta ledigt och upptäcka de svenska korallreven eller undersöka kantålens kärleksliv. Kanske rota fram den praktiska ryggsäcken och bara dra.

Men: naturen börjar inte tvärt bara för att allmän väg slutar. Den kryper in under betongen, knölklockor och grodblad väljer att växa utmed gågatan mitt i city och mellan trappstegen till ICA Nära. Naturen flyttar också hem till mig: silverfisken mumsar i sig av stärkelsen i bokstäverna inuti mina gamla böcker. Och tingens nedbrytare, kvalstret, petar med sina taggiga betar i sig primörer från mitt örngott.

Under våren tänker jag ofta att snabbhet är en klassfråga. Människor med arbete upplever rytmen och pulsen på annat sätt än människor utan. Det paradoxala är att fri tid omedelbart ger upphov till stress. Varje minut kostar. Jag nämnde det för konstnären och utemänniskan Nils Aslak Valkeapää en solig vårdag i norska Skibotn. Han tittade oförstående på mig. Jag hade just passerat Laxvattnet och Lyngenfjorden och kände mig helt bedövad. Bergstopparna rev hål i molnen. Väderleken levde sitt eget liv och vinden sa någonting speciellt.

Våren var på gång och med den kom syret och ljuset och ljuden och den typiska kryddblandningen av blåstång och dieselolja från fiskebåtarna. Jag gick efter stranden flera dagar. Gjorde inget annat än gick och gick och började så sakta glömma att tid kostar.

Rör man sig tillräckligt långsamt och länge på samma plätt upphör nämligen naturen att vara ett museum, ett utflyktsmål. Det sammansmälter. Naturen blir ett slags instruktör som lär ut hur man ”gör sig villig”. Det påminner rätt mycket om ett stämma ett musikinstrument. Då blir marken min säng. Solen min lampa. Sjön mitt tvättfat. Ljuset och mörkret min klocka.

”När jag är död”, sa Valkeapää, ”då är det naturens tur att äta mig, då lämnas jag tillbaka, det är inte min sak att veta vad som sker efter döden.” Året efter avled han.

Om man ser till den litteratur om natur som numera publiceras märks en ny kategori böcker: naturens inre landskap. Etnobiologi är ett ämne på framfart. Ett annat exempel på viljan att försöka förstå varje mossa, är Sveriges största bokprojekt någonsin, Nationalnyckeln. Under 20 år ska 100 volymer tryckas!

Eller ta Jan Danielsons finstämda bok Träd i marker och myter (Svenska Förlaget). Varför är det bara mulleaktivister och vänstermänniskor som förväntas få krama träd? Ibland vill också jag ställa mig mitt i sjumilaskogen och på indianers vis skrika O Store Gud! Men konventionen hindrar mig. Danielson skriver: ”Det är bara vanan som gör att vi inte varje dag faller i förundran över att de väldiga, tysta träden lever mitt ibland oss … Om träden inte fanns, skulle ingen människa ha fantasi nog att uppfinna dem”.

I dag använder vi naturen som ett stort vardagsrum. En potatisåker. En brädgård. Något att slå upp tältet i. Vi tar visserligen intryck men låter oss sällan tryckas ut av naturens egna krafter. För i den här dragningen till naturen finns också en rädsla, som när man var liten och dök från en brygga i okänt vatten. Den sammansatta naturen är så mycket mer än biologi och medicin, protein och ozonskikt, svampkorg och mountainbike.

Lyssna till orden. Hänglavar. Furuspån. Blånor. Sprättkusar. Glödhoppor. Smällpuppor. Nötsnurror. Vrideld. Fnöske. Bågdrill. Det låter som folkmusik i mina öron.

I år tycker jag att du ska planera in ”Lyssna till våren” i din kalender. Avsätt tid och lyssna till det finaste ljud som finns, när björkens klibbiga musöron spricker ut de första veckorna i maj. På några timmar har våren passerat. Så passa på.  

Lyssna till Bengt Emil Johnsons berättelse om koltrasten här.