Helgen gick i vinylens tecken med en nördig skivfodralsfest!

Men det som förvånar mig mest är min enorma samling av tysk krautrock. Faust, Guru Guru, Neu, Can, Jane, Ash Ra Tempel, Floh de Cologne, Tangerine Dream, Klaus Schultze, Amon Düül och – givetvis – tidiga Kraftwerk. 

Krautrocken var själva sinnebilden för experimentell rock. En subgenre inom den progressiva rocken som fick Hoola Bandoola att pysa ihop i ett ynkligt barréackord. Krautrockarna hyllade mekaniken, pulsen, ljudbilderna. Kraut stod för surkål med hemliga tillsatser.

Precis som i Sverige uppstod rörelsen ur efterkrigstidens kulturella vakuum. I Tyskland valde musikerna radikalismen. Men här hemma fastnade den tilltänkta progressionen i ett slags mbl-möte, eftersom den satte musikalitet i kontrast till ett vagt ideologiskt innehåll.

I stället för att välkomna började den utesluta det mesta som inte passade in i ett slutet system för progressiv musik . Första gången ordet kraut figurerar är när Faust släpper låten Krautrock (egentligen ett vågat marknadsföringsgrepp av Polygram att försöka sälja in skum musik). Till den udda sättningen av två flipperspel förtöjda till varsin synt, ett cementblock och en vägborr, framfördes ett bröl och brum till publikens förvirring och förtjusning. Faust blev ingen storsäljare men Polygram fick åtminstone tillbaka sina satsade annonspengar.

Lyssna till Can, den tyska motsvarigheten till Pink Floyd och Soft Machine, och gruppens vinyler Monster Movie, Tago Mago, Future Days och Soon Over Babaluma. Medlemmen Mooney var body-art-artist från USA. Den konceptuelle basisten och producenten Holger Czukay och trummisen Jaki Liebezeit hade båda musikvetenskaplig bakgrund. De rörde sig lika hemtamt i Karlheinz Stockhausens elektronmusik som i Pekingopera och friformjazz.

I dag betraktas Can som ett av rockens mest inflytelserika band överhuvudtaget, sedan de hamnat i händerna på några dj:s. Can var först med så mycket: världsmusiken, den kreativa monotonin, bandslingorna, groovet, samplingen (gibbonapor från Borneos skogar), datorn som musikinstrument. Man hade en tydlig anarkistvridning, men bara Faust gick så långt att de gömde Baader Meinhof-medlemmar i replokalen.

Överallt hörs Cans närvaro i dag, i techno, hiphop, ambient, noise och annan utforskande musik. Till min stora fasa märker jag att jag fortfarande älskar de tyska krautrockarna. Längtan går till bakgårdarna i Ruhrområdet. Till den lilla anspråkslösa skylten Kling Klang Studio i Düsseldorf.

Längtan går också till människorna och överskottsenergin. Rockens förmåga – och den klassiska musikens oförmåga – att vrida perspektivet. 

En gång en kålskalle. Alltid kålskalle.