Sten Sandell är de små gesternas musiker. Är det jazz? Improvisation? Kanske ljudkonst?

Här finns inget trögt kompositionsarbete med väloljad objektivism. Musiken står fri och känns som en serie ögonblicksbilder från en utsiktspunkt någonstans i Norden. Det är alltså omöjligt – och ointressant – att säga vad det är. Annat än Stenmusik.

Det är allting samtidigt, i små avvägda skålar. Hans musik bejakar både glädjen i slumpen och döden med dess Totenklang. Med en spännvidd från de smått nihilistiskt, torrt nedtryckta tangenterna till varma euforiska melodier. 

Så här bra kan det bli om man vågar släppa kontrollen, och har anlaget att göra det. Sandell är en av de friaste pianister jag känner till och när instrumentets register inte räcker tar han till sången. Bakom hörnet väntar plötsligt en gånglåt, en hymn, en medeltida bordun, teatermusik, eller en hyllningsdikt till nyligen bortgångne Bengt Emil Johnson. 

Spela Sandell för lyssnare i Frankrike och Tyskland. Och jag gissar att de uppfattar det nordiska mycket starkt, som en ljudande karta över urberget och rullstensåsarna.

För att ansluta till Göran Sonnevi: Sandell befinner sig ”i det ljud som finns mellan oss” . 

Har du vägarna förbi är det åter dags för Stenmusik. Fredag 13 maj på Fylkingen i Stockholm. I konserten med den grekiskklingande titeln Triskaidekaphobia huserar även Lisa Ullén piano, Katt Hernandez viola, Joe Willimson bas, Fredrick Ljungkvist saxofon och Sofia Jernberg röst.