Idag har (och igår hade) sveriges mest omväxlande konserthus, Uppsala Konsert & Kongress, besök av Philip Glass. Om några timmar går Glass och violinisten Tim Fain upp på scenen.

Han är större än vi förstår. På nätet haglar kommentarer som ”Jag är heavy metal fan men jag älskar den här låten”. Med tre filmmusik-Oscars, en lång och slingrig bana som börjar i Paris hos Nadia Boulanger, via Ravi Shankar, Allen Ginsberg, Woody Allen och David Bowie har han lyckats överbrygga musikens smakbarriärer.

Allt tog fart under 70-talet. Glass knäcker extra som taxichaufför i New York. En välklädd kvinna stiger in i bilen, får syn på förarbeviset med foto och namn och lutar sig ivrigt fram och säger: ”Unge man, inser ni att ni heter likadant som en mycket berömd tonsättare?”

Idag och sju operor senare har villkoren förändrats radikalt. Glass musik spelas för fulla hus. Scenerna är ofta alternativa, och grupperna som framför hans operor fria att storma Wagnerborgen. Men eftersom det gamla hantverksepitetet lever kvar i Europa anses han av många kritiker inte klara måttstocken för ”klassisk musik”. Istället är det hos rockpubliken han har kultförklarats.

Musiken lyder under små, enkla regler om upprepningens (tidens) konsensus och så har det låtit i fyrtio år. Ett flöde av toner som förskjuts, vrids och ändras dynamiskt.

För europeiska tonsättare som har så mycket Beethoven-förflutet bakom sig tedde sig traditionen mindre plågsam för Glass. Han kom från en mindre doktrinär tradition med Charles Ives, Morton Feldman och Edgar Varèse. Dessutom kom han från teatern och filmen, inte från den musikvetenskapliga skolbänken.

En av nycklarna går till ”raga”-mönstren, som genom en förenklad österländsk (indisk) teknik framkallar en säreget inåtvänd frenesi. Experimentet kulminerar i filmer som ”Koyaanisqatsi” där musiken och bilderna uttrycker ett överflödigt livssätt som ropar efter förändringar, som vi egentligen bär inom oss!

fotnot: se hela programmet för Philip Glass’ här.