Häromdagen åkte jag bil så långsamt som möjligt i ett grönt Sverige. Resans mål en gul liten stuga på en udde i Råsvalen. Och vad hör jag om inte ett blygt litet eko som rullar över sjön.  

När jag var barn ekade det mera. Långa djupa fina ekon. Över fiskesjön. Mellan stugorna. I mörka skogen. Från mormors slaskberg där hon tömde hinken. Alltid fanns ett eko på lut.

Idag, i det civiliserade samhället, har en stor del av associationskraften gått förlorad genom att ljud har blivit en vetenskaplig diciplin. Ett eko kan förklaras. Men den förtjusning med vilken jag hör min egen röst flyga tillbaka till mig kommer alltid att ligga närmare magin.

Förr i tiden betraktade man ofta platser där ljud gav upphov till märkliga ekon och efterklanger som heliga. Inte idag.

Idag bygger vi rum med ytor och stoppade möbler som håller kvar ljudet mycket längre. I landskapet har hyggen och urdikningar och breda motorleder gjort det svårare för ekot att bo kvar.

Synd. Fast det gav mig omedelbart bokidén om en atlas med Sveriges bevarade ekon!