Går och fördriver tiden på Falun Centralstation en lördag förmiddag. Inte ett ljud. Cafeet är stängt. Biljettkontoret ser nedlagt ut. Inga röster. Inga utrop från distade högtalare. Ingen stins som står och hejar på perrongen. 

De flesta ljud är ägda av någon. Ljud är egendom för att visa makt, att protestera och göra sig bönhörd på marknaden. Under medeltiden fram till industrialismen ägde kyrkan de starkaste ljuden i form av kyrkklockan och läktarorgeln. Sedan kom fabriksvisslan Hesa Fredrik med vars hjälp man med stor precision kunde tidskorrigera och sammanföra människor. Vem äger de ljudligaste ljuden idag? Polisen? Terrorismen? Underhållningsbranschen? Flygvapnet? Staten? Järnvägen?

Det är nu jag minns hur mycket jag egentligen saknar det. Det hårda, bryska stämpelljudet som förr hördes på skattekontor, passkontroller och centralstationer. Ljudet från stora stämpelsmockan som gav lite action i vardagen. 

Är det så att stämpeln inte längre är ett gångbart maktmedel? Struntar folk i det oåterkalleliga budskapet som ligger i själva stämpelljudet? Pang! Pang! Och det nesliga pausljudet när stämpelskivan fjädrar tillbaka. Fjong! Fjong!

Hallå. Var är ni som en gång i tiden höll takten?