Det är fullt möjligt att vara smal på ett brett sätt. Kanske det bästa exemplet är Norbergfestivalen. Så smal att öronen blöder och samtidigt så bred att den når exakt de besökare den vill nå.

På varuestetiskt überspråk kallas det segmenterad paketering. Norberg har lyckats paketera sin musik och sina bilder med mörker, melankoli, elektronik och en stor portion gruvromantik.

Festivalen startade 1999 av Michael Cristiansen och lockar med sitt experimentella anslag besökare från hela Skandinavien som i gassande sol samlas i ett övergivet gruvområde. I det som nu är den centrala scenen, Mimerlaven, bearbetade man tidigare järnmalm. Byggnaden restes 1957. Hematit och magnetit från dagbrotten runt Norberg transporterades till Mimer, krossade och bearbetas sedan ytterligare. Gruvnäringen upphörde på 1980-talet.

Varje år spelar mellan 60 och 90 artister på Norbergfestival. Musikstilarna spänner från Avantgarde, EAM och Drone via Electronica, 8-bit och Acid till Breakcore, Detroit Techno och Dubstep. Under åren har artister som t.ex. Pole, Pamelia Kurstin, Luke Vibert, Kid606, Fennesz, B12, Vladislav Delay, Pan Sonic, Monolake, Bong-Ra, Skream, Biosphere, DJ Food, Andreas Tilliander deltagit. 

Som vanligt drabbas jag lätt av svindel när jag bläddrar i senaste upplagan av Norberg, i år 28-30 juli. (Se hela programmet här). Det är fräckt. Det är oanpassat. Det är audiovisuellt. Och ger en inblick i framtidens musik redan idag.

Spelas i Norberg i sommar.

Opera är inte min coup of tea. Och varför ska det vara det?

Operavärlden är en konstig värld. Ett onödigt krångligt sätt att berätta en historia med överhäng och textmaskiner och illa skrivna dialoger. Värst är pauserna mellan akterna, själva minglet där besökarna försöker bräcka varandra i Bayreuth-poäng.

Men ibland sätts det upp en ny opera, där vi alla står på samma outgrundliga nivå.

Idag skriver världens ledande dagstidningar om midsommarhelgens premiär av operan om Bill Clinton: ”En nyskriven opera om USA:s tidigare president Bill Clinton sätts upp i New York i helgen. Manuset är skrivet av Bonnie Montgomery och fokuserar på en vanlig dag 1959 då 13-åringen Bill Clinton bodde hemma hos sin mor och våldsamma svärfar. Föreställningens namn ”Billy Blythe”, kommer från den förre detta presidentens dopnamn Blythe. Bill Clintons biologiska far, Bill Blythe, dog tre månader innan sonen föddes. Clinton tog senare sin svärfars namn.”

Tala om snål information. Vem är Montgomery? Vad vill hon säga med opera? Är det ett hyllnings- eller kritiskt dokument? Vem har komponerat musiken till operan? Var sätts den upp? Hur låter den?

Det späder bara på mina tankar om operan som en konstig institution där man tar det mesta för givet. Tänk en ny release av en roman där författarens namn inte nämns. Eller en ny cd med gruppen vars namn anses oviktigt.

Om jag råkat vara i New York under midsommar hade jag antagligen ägnat några timmar år den slirige ex-presidenten. Det är en typisk amerikansk tradition detta att operafiera politiska män.

Ett bra exempel är John Adams ”Nixon in China”. Hans musik är vacker och lite söt. Men det mesta är bara en illusion, som en klassisk Hitchcock-film där man inte vet om det är en älskare eller mördare som väntar i mörkret vid sista trappsteget.

Operan Nixon in China blev genast uppmärksammad i NBC:s nyheter och inledde någonting nytt, ett slags dokuopera baserad på verkliga konflikter och politiska utspel. Operan slingrar sig fram i ett landskap åtskilt av den kinesiska och amerikanska muren. Den gode, den onde och den fule är inte helt igenom god, ond och ful. Visst är Nixons ledmotiv både banalt och sentimentalt och paranoidartat men innehar också en strimma av godhet. Musiken vill åtminstone ge Amerikas ”everyman” en ärlig chans. Och vem vill inte se Mao dansa foxtrot! 

Eller tänk tanken: en nyskriven opera om Fredrik Reinfeldts dagar – före och efter makten.

Bonnie Montgomery.

Innan jag lämnar Ljudmiljöcentrums Bulletin för den här gången, hittar jag ytterligare en nyhet som vore dumt att undanhålla någon.

”Den vanligaste mening som yttras vid restaurangbesök idag är ”vad sa du?” Detta hävdar åtminstone den danske akustikprofessorn Jens Holger Rindel, som efter att stört sig på för många bullriga restauranger initierat ett projekt runt hur restaurangmåltidens ljudmiljö skall kunna förbättras.

Detta har resulterat i en forskningsrapport publicerad i den välrenommerade facktidskriften ”Applied Acoustics” under rubriken ”Verbal Communication and Noise in Eating Establishments”. Resultaten pekar på att även själva maten faktiskt smakar sämre om den är kryddad med ett övermått av buller och stoj.

I själva verket kan man tala om ”bullerförorenad mat”, säger Rindel. Rapporten ger även en guide för akustisk behandling av restauranglokaler specifikt med hänsyn till samtals- och måltidsmiljön.” 

Läs mer om forskningen här.

Bullriga grodlår?

Bullrig pölsa?

I den alltid lika välunderrättade bulletinen från Ljudmiljöcentrum i Lund läser jag en udda nyhet.

Det handlar om katten Smokey som spinner lika högt som ett flygplan och överröstar både TVn och stereon. Uppmätt på en och en halv meters håll surrar Smokey gladeligen iväg i 80 dB! Den enda stund den är tyst när den sover, konstaterar den stolte ägaren, som tycks komma väl överens med Smokey, ljudet till trots.

Smokey är alltså världens mest högljudda katt och påstås kunna spinna starkare än dånet från en Boeing 737 har därmed nu tilldelats The Guinness World Record för ”The loudest purr by a domestic cat”.

Guinness World Records redaktionschef Craig Glenday välkommar Smokey till sin katt-alog och Ljudmiljöcentrum gratulerar såväl Smokey som matte Ruth Adams i Pitsford, Northampton i England.

Läs, se och hör Smokey här.

Under våren har teamet bakom radioprogrammet Ström gjort ett musikexperiment. Det är den klassiska viskleken som går i retur. Men den här gången handlar det om elektronisk musik.

Apropå röster som trotsar allt förnuft.

Integritet. Intelligens. Så innerligt det kan bli.

Lyssna till P J Harvey, egentligen är det det  jag vill säga.

Hon kommenterar amerikansk utrikespolitik, det nyrika New York, berättar hur hon ser på alla priser hon får, och så sjunger hon sången hon skrev när före detta pojkvännen och nära vännen, fotografen Robert Mapplethorp just hade dött i AIDS.

I boken ”Just Kids” skriver Patti Smith om när hon och Robert Mapplethorp bodde på Hall Street i Brooklyn, för att senare flytta vidare till det anrika Chelsea Hotel på Manhattan. De skulle kunna exemplifiera begreppet Bohemian-Gay index som myntades av forskaren Robert Florida. Han visade att det är faktorer som kreativitet och mångfald, snarare än enbart utbildningsnivå, som är avgörande drivkrafter för tillväxt och utveckling i ett område. 

Ännu en dag på jobbet. Jag lättar på locket till avloppsbrunnen och kliver ner med pannlampa och bandspelare. Efter 53 år ovan jord kände jag att jag måste ner under staden. Ner till den ohörda staden.

Senare, i drömmen ser jag mig som en liten varelse på villovägar i en hydralisk orgel försedd med rör och kulvertar och hemliga rum. Jag antar att min hemstad Gävle liknar en piporgel, i genomskärning.

Ur alla dessa håligheter strömmar ljud, ljud och åter ljud som kan sägas representera musikstycket Gävle. Göteborg låter annorlunda, tro mig, för att inte tala om musikstycket Nuuk. I Gävle musicerar råttorna i dagvattenbrunnen under Förvaltningshuset, gäddor morrar hotfullt åt mörtar och annan vitfisk i Gavleån, ekot från Gunder Häggs hemkomst från Amerika på den gamla journalfilmen, stolpskotten på Gavlerinken i Brynäs Tigers matcher, den trasiga hålremsan som styr Rådhusklockorna, böcklingförsäljaren på stortorget, Di Levas analys av kosmos, havsbrisen från Böna fiskeläge, den mobbade mandarinanden i Boulognerskogen … Nästan allting i samhället låter.

Även gångarna under staden. Tanken är att göra ett långt musikstycke om och med stadens undre ljudvärld. Just nu pågår förberedelserna för fullt tillsammans med Moneeo: Iréne Sahlin och Per Samuelsson. Stycket bär titeln ”Den där underjordiska konserten” och får premiär 20 augusti.

En jämförelse: Tänk dig en pianokonsert komponerad, uppförd och avlyssnad i klanglådan till ett piano med plats för 90 000 besökare. Så ska det kännas.

På sätt och vis påminner det kanske om en dadaistisk akt, t ex en av Hugo Balls simultandikter där man med teknikens hjälp placerar staden i ett musikaliskt ekosystem. Ju mer jag samlar på mig av ljud, desto bättre förstår jag min egen grundsyn på musik över huvud taget: att musik är en produkt av sin omgivning.

Visserligen är ”Den där underjordiska konserten” ett hårt regisserat konstverk, men samtidigt ett avtryck av den potentiella konst vi omges av dagligen. Antingen ansluts musiken till civilisationens allmänna kommunikationssystem, och därmed stärks hela musiken, eller så ansluter den sig inte och kryper in i en cell för några få utvalda.

Det är stadsborna som är musikerna. Stadsborna som skriver musiken efter sina hypnotiska, ockulta, rituella föreställningsvärldar. Klangerna roterar rotlöst kring stadens infrastruktur. En till synes planlös musik utan fasta orienteringspunkter frigörs. 

Ett nyckelbegrepp för oss som offrar soltimmar i kloakbrunnarna är ”ljudlandskap”.  Ett landskap är allt det vi ser omkring oss. Men ett ljudlandskap är detsamma som vår akustiska omgivning, hela den akustiska miljö vi lever i. Man inbillar sig kanske att stadsljuden är likadana var man än befinner sig i världen, men så är det inte. Stadslivets rytmer, pulser och dynamiker varierar stort på samma sätt som utformningen av byggnader, gator och torg. Staden är ständigt sysselsatt med att skriva sin egen ljudhistoria. Staden är den parallella antimusiken till det självklart musikaliska.

Arbetet med ”Den där underjordiska konserten” har också visat sig vara ett socialt arbete, aldrig tidigare har jag haft liknande diskussioner med folk om så abstrakta saker som ljud. Alla har minnen av ljud och vill prata om dem. Och alla vill veta om vi sett några håriga spindlar och råttor därner.

Varför utsätter vi oss? Vi vill ha svar på frågan: Är det möjligt att lyssna till staden som om det vore ett oavslutat musikdrama över gränserna för stadsplanering, musik, sociologi och ekologi?

Vi ses inom kort i en avloppsbrunn nära dig!

Foto: Iréne Sahlin.

I livets skola slipas rösten ner för att inte sticka ut. Skrik inte! Viska inte! Gapa inte! Kvar blir en normaliserad röst för alla smaker. Och ändå blir jag mer och mer övertygad om att det är avvikelserna som drabbar oss. Rösterna som passerade alla filter. De oskolade.  

Det är morgon och min ena dotter sitter vid köksbordet med Spotify till flingorna och yoghurten. I ögonvrån ser jag hur Neil Youngs röst träffar henne rätt i magen. Hon kan omöjligen värja sig mot Youngs ljusa, bräckliga, emotionella röst. Gråten kommer. Hon kommer för sent till skolan men har vunnit något annat.

Alla har vi begränsade möjligheter att kontrollera rösten, alltid är det något som brister. Inte minst svårigheten att lyssna till oss själva utifrån, i värsta fall hör vi bara ljudet av våra egna brister. Men så tänker aldrig Neil Young. 

Har evolutionen lärt oss göra musik av språket via rösten? Är rösten ett ”överspråk”?

Jag sätter en tusenlapp på det senare. Lyssna.

Kan man bli frälst av en oscillator? undrar Olle Niklasson i senaste numret av musiktidningen Lira. Frågan känns helt befogad efter ett besök på syntjuntan, ”elektronmusikens egen hybrid mellan väckelsemöte och pysselkväll”.

För över hundra år sedan undrade många hur elektriciteten skulle påverka musikens äkthet. Och det är fortfarande ett trauma för hela konstformen musik eftersom instrumentens kameleont, synten, inte bara kan härma andra ljud utan även producera nya.

Utvecklingen började redan när Alexander Graham Bell 1876 uppfann telefonen. En telefon är nämligen i sin konception en liten synt med mikrofon och högtalare, som omvandlar, förstärker och bearbetar en signal.

Men 1905 lämnade det första instrumentet laboratoriet. Doktor Thaddeus Cahills Theleharmonium hade egentligen bara en nackdel, det vägde 200 ton. En riktig cirkusattraktion med dynamiska tangenter, polyfon klaviatur och illusoriska effekter med kapacitet att ljudsätta en hel långfilm.

Fler instrument introducerades av andra uppfinnare; Theremin, Thereminovox, Trautonium, Sphärophon, Ondes Martenot. Synten är alltså en uppfinning och det bidrog till att många inom det akademiska musiklivet tvivlade på instrumentet.

Bara något år efter den elektroniska revolutionen skrev Ferruccio Busoni sin banbrytande bok Entwurf einer neuen Ästhetik der Tonkunst. Busoni föreslår en ny skala och en uppdelning av oktaven i 36 delar. Bland annat skriver han: ”Den kreativa konstnärens uppgift består i att skapa lagar, inte att följa dem.” Nya musikidéer strandar på instrumenten, menade han, och det finns en inbyggd romantik i detta, att återföra musiken till naturens variationsrikedom. ”Låt oss ägna en tanke åt hur musiken kan återfå sin primitiva, innersta natur; låt oss befria den från arkitektoniska, akustiska och estetiska dogmer. Låt musiken bli inget annat än natur avspeglad och reflekterad ur människans bröst”, skriver han.

Själv kunde Busoni i sin egen musik aldrig leva upp till den euforiska framtidsdrömmen. Det gjorde däremot Edgar Varése. Tillsammans med Graham Bells forskningsavdelning i akustik undersökte Varése hur han kunde göra sin musik mer elektronisk, till exempel bandstämman till orkesterstycket Déserts. 1958 skapade han Poème Electronique för världsutställningen i Bryssel. Men Varése ville egentligen ha ett portabelt elektroniskt verktyg som går att spela i realtid, inte en hel studio på flera ton.

1959 skriver Varése i en essä: ”Min kamp för ljudens befrielse och för min rätt att göra musik med vilket ljud som helst och alla ljud har ibland tolkats som en önskan att nedvärdera och även förkasta gångna tiders storslagna musik. Men det är där jag har mina rötter! Oavsett hur nyskapande, hur annorlunda en kompositör förefaller, har han endast ympat en liten bit av sig själv på den gamla plantan.”

Till slut tröttnade Varése på frågan: Men är det musik? och beslöt att kalla all egen musik för organiserat ljud. ”När allt kommer omkring, vad är musik annat än organiserat buller?”

Varése avled av en hjärntumör. Det gjorde även Robert Moog, som presenterade den första serietillverkade synten 1968, Varéses dröminstrument. Moogs instrument slog ned som en bomb i musikvärlden då skivan Switched on Bach kom ut, där Wendy Carlos tolkar Bachs fugor och toccator elektroniskt. Och Moog fortsatte att bygga sina analoga, klassiska syntar även när digitala tekniker tog överhanden. 2001 fick han ta emot Polarpriset som en av den moderna musikens giganter.

I dag är synten spridd över hela världen. Den mest isolerade ö får syntar innan den får rinnande vatten. Den har blivit ett folkmusikinstrument. Men fortfarande betraktas den som ett verktyg i första hand och musikinstrument i andra hand. En syntetisk oäkting utan den klassiska violinens magiska lack.

Från 50-talet med Köln- och Parisskolornas syntar stora som hus finns i dag syntar små som knappnålar. Numera ryms en hel studio i en Icakasse. Från Allan R Perlmans modell ARP 2600, telefonväxeln, till dagens mjukvaruinstrument är det visuella glappet stort (själva gränssnittet). Flera syntfossiler är i dag mycket eftertraktade, som Synergy, Korg Poly Six, AKS och den svensktillverkade Tubon, Prophet-5, Roland Jupiter-8, och Yamaha DX 7 som sålde i flera hundra tusen exemplar. Och legendariska Buchla, för finsmakaren, med ett estetiskt tilltalade modulsystem.

Hårdast motstånd mötte trummaskinen Linn LM-1, som var först med att lagra akustiska slagverk och därmed sattes många studiotrummisar på bar backe. Sedan kom samplingssynten och rörde om känslorna hos orkestermusiker eftersom plötsligt Varéses krav på organiserat ljud kunde genomföras relativt enkelt. Här ligger alla ljud och väntar på att exploateras; trumpeter, operasångare, stadsbuller, slammer i diskhon. Ljuden görs sedan åtkomliga via ett anslagskänsligt klaviatur. Det är visserligen inte enkelt att ”spela” trafik på pianotangenter, men det går som allt annat att öva. 

Synten ställer mycket på sin spets. Ett är människan versus maskinerna. Ett annat är också säkert, att samhället har bytt inriktning och numera ingår i ett elektroakustiskt nätverk. Det ambienta samhället insvept i ett elektroniskt dis. Synthesizerns samhälle.

Ja, det går att bli frälst av en oscillator – syntens hjärta. Tänk på att inte heller piporgeln hade det lätt under medeltiden, i dag ingår den i det heliga sakramentet men då ansågs den själlös och konstlad. Och när symfoniorkesterns stråkar produktutvecklades under 1800-talet klagade man över fiolernas råhet och skadliga ljudstyrka. Tänk på det.

Syntarens våta dröm. En Buchla.