Syntens hjärta
avKan man bli frälst av en oscillator? undrar Olle Niklasson i senaste numret av musiktidningen Lira. Frågan känns helt befogad efter ett besök på syntjuntan, ”elektronmusikens egen hybrid mellan väckelsemöte och pysselkväll”.
För över hundra år sedan undrade många hur elektriciteten skulle påverka musikens äkthet. Och det är fortfarande ett trauma för hela konstformen musik eftersom instrumentens kameleont, synten, inte bara kan härma andra ljud utan även producera nya.
Utvecklingen började redan när Alexander Graham Bell 1876 uppfann telefonen. En telefon är nämligen i sin konception en liten synt med mikrofon och högtalare, som omvandlar, förstärker och bearbetar en signal.
Men 1905 lämnade det första instrumentet laboratoriet. Doktor Thaddeus Cahills Theleharmonium hade egentligen bara en nackdel, det vägde 200 ton. En riktig cirkusattraktion med dynamiska tangenter, polyfon klaviatur och illusoriska effekter med kapacitet att ljudsätta en hel långfilm.
Fler instrument introducerades av andra uppfinnare; Theremin, Thereminovox, Trautonium, Sphärophon, Ondes Martenot. Synten är alltså en uppfinning och det bidrog till att många inom det akademiska musiklivet tvivlade på instrumentet.
Bara något år efter den elektroniska revolutionen skrev Ferruccio Busoni sin banbrytande bok Entwurf einer neuen Ästhetik der Tonkunst. Busoni föreslår en ny skala och en uppdelning av oktaven i 36 delar. Bland annat skriver han: ”Den kreativa konstnärens uppgift består i att skapa lagar, inte att följa dem.” Nya musikidéer strandar på instrumenten, menade han, och det finns en inbyggd romantik i detta, att återföra musiken till naturens variationsrikedom. ”Låt oss ägna en tanke åt hur musiken kan återfå sin primitiva, innersta natur; låt oss befria den från arkitektoniska, akustiska och estetiska dogmer. Låt musiken bli inget annat än natur avspeglad och reflekterad ur människans bröst”, skriver han.
Själv kunde Busoni i sin egen musik aldrig leva upp till den euforiska framtidsdrömmen. Det gjorde däremot Edgar Varése. Tillsammans med Graham Bells forskningsavdelning i akustik undersökte Varése hur han kunde göra sin musik mer elektronisk, till exempel bandstämman till orkesterstycket Déserts. 1958 skapade han Poème Electronique för världsutställningen i Bryssel. Men Varése ville egentligen ha ett portabelt elektroniskt verktyg som går att spela i realtid, inte en hel studio på flera ton.
1959 skriver Varése i en essä: ”Min kamp för ljudens befrielse och för min rätt att göra musik med vilket ljud som helst och alla ljud har ibland tolkats som en önskan att nedvärdera och även förkasta gångna tiders storslagna musik. Men det är där jag har mina rötter! Oavsett hur nyskapande, hur annorlunda en kompositör förefaller, har han endast ympat en liten bit av sig själv på den gamla plantan.”
Till slut tröttnade Varése på frågan: Men är det musik? och beslöt att kalla all egen musik för organiserat ljud. ”När allt kommer omkring, vad är musik annat än organiserat buller?”
Varése avled av en hjärntumör. Det gjorde även Robert Moog, som presenterade den första serietillverkade synten 1968, Varéses dröminstrument. Moogs instrument slog ned som en bomb i musikvärlden då skivan Switched on Bach kom ut, där Wendy Carlos tolkar Bachs fugor och toccator elektroniskt. Och Moog fortsatte att bygga sina analoga, klassiska syntar även när digitala tekniker tog överhanden. 2001 fick han ta emot Polarpriset som en av den moderna musikens giganter.
I dag är synten spridd över hela världen. Den mest isolerade ö får syntar innan den får rinnande vatten. Den har blivit ett folkmusikinstrument. Men fortfarande betraktas den som ett verktyg i första hand och musikinstrument i andra hand. En syntetisk oäkting utan den klassiska violinens magiska lack.
Från 50-talet med Köln- och Parisskolornas syntar stora som hus finns i dag syntar små som knappnålar. Numera ryms en hel studio i en Icakasse. Från Allan R Perlmans modell ARP 2600, telefonväxeln, till dagens mjukvaruinstrument är det visuella glappet stort (själva gränssnittet). Flera syntfossiler är i dag mycket eftertraktade, som Synergy, Korg Poly Six, AKS och den svensktillverkade Tubon, Prophet-5, Roland Jupiter-8, och Yamaha DX 7 som sålde i flera hundra tusen exemplar. Och legendariska Buchla, för finsmakaren, med ett estetiskt tilltalade modulsystem.
Hårdast motstånd mötte trummaskinen Linn LM-1, som var först med att lagra akustiska slagverk och därmed sattes många studiotrummisar på bar backe. Sedan kom samplingssynten och rörde om känslorna hos orkestermusiker eftersom plötsligt Varéses krav på organiserat ljud kunde genomföras relativt enkelt. Här ligger alla ljud och väntar på att exploateras; trumpeter, operasångare, stadsbuller, slammer i diskhon. Ljuden görs sedan åtkomliga via ett anslagskänsligt klaviatur. Det är visserligen inte enkelt att ”spela” trafik på pianotangenter, men det går som allt annat att öva.
Synten ställer mycket på sin spets. Ett är människan versus maskinerna. Ett annat är också säkert, att samhället har bytt inriktning och numera ingår i ett elektroakustiskt nätverk. Det ambienta samhället insvept i ett elektroniskt dis. Synthesizerns samhälle.
Ja, det går att bli frälst av en oscillator – syntens hjärta. Tänk på att inte heller piporgeln hade det lätt under medeltiden, i dag ingår den i det heliga sakramentet men då ansågs den själlös och konstlad. Och när symfoniorkesterns stråkar produktutvecklades under 1800-talet klagade man över fiolernas råhet och skadliga ljudstyrka. Tänk på det.
Syntarens våta dröm. En Buchla.