Ännu en dag på jobbet. Jag lättar på locket till avloppsbrunnen och kliver ner med pannlampa och bandspelare. Efter 53 år ovan jord kände jag att jag måste ner under staden. Ner till den ohörda staden.

Senare, i drömmen ser jag mig som en liten varelse på villovägar i en hydralisk orgel försedd med rör och kulvertar och hemliga rum. Jag antar att min hemstad Gävle liknar en piporgel, i genomskärning.

Ur alla dessa håligheter strömmar ljud, ljud och åter ljud som kan sägas representera musikstycket Gävle. Göteborg låter annorlunda, tro mig, för att inte tala om musikstycket Nuuk. I Gävle musicerar råttorna i dagvattenbrunnen under Förvaltningshuset, gäddor morrar hotfullt åt mörtar och annan vitfisk i Gavleån, ekot från Gunder Häggs hemkomst från Amerika på den gamla journalfilmen, stolpskotten på Gavlerinken i Brynäs Tigers matcher, den trasiga hålremsan som styr Rådhusklockorna, böcklingförsäljaren på stortorget, Di Levas analys av kosmos, havsbrisen från Böna fiskeläge, den mobbade mandarinanden i Boulognerskogen … Nästan allting i samhället låter.

Även gångarna under staden. Tanken är att göra ett långt musikstycke om och med stadens undre ljudvärld. Just nu pågår förberedelserna för fullt tillsammans med Moneeo: Iréne Sahlin och Per Samuelsson. Stycket bär titeln ”Den där underjordiska konserten” och får premiär 20 augusti.

En jämförelse: Tänk dig en pianokonsert komponerad, uppförd och avlyssnad i klanglådan till ett piano med plats för 90 000 besökare. Så ska det kännas.

På sätt och vis påminner det kanske om en dadaistisk akt, t ex en av Hugo Balls simultandikter där man med teknikens hjälp placerar staden i ett musikaliskt ekosystem. Ju mer jag samlar på mig av ljud, desto bättre förstår jag min egen grundsyn på musik över huvud taget: att musik är en produkt av sin omgivning.

Visserligen är ”Den där underjordiska konserten” ett hårt regisserat konstverk, men samtidigt ett avtryck av den potentiella konst vi omges av dagligen. Antingen ansluts musiken till civilisationens allmänna kommunikationssystem, och därmed stärks hela musiken, eller så ansluter den sig inte och kryper in i en cell för några få utvalda.

Det är stadsborna som är musikerna. Stadsborna som skriver musiken efter sina hypnotiska, ockulta, rituella föreställningsvärldar. Klangerna roterar rotlöst kring stadens infrastruktur. En till synes planlös musik utan fasta orienteringspunkter frigörs. 

Ett nyckelbegrepp för oss som offrar soltimmar i kloakbrunnarna är ”ljudlandskap”.  Ett landskap är allt det vi ser omkring oss. Men ett ljudlandskap är detsamma som vår akustiska omgivning, hela den akustiska miljö vi lever i. Man inbillar sig kanske att stadsljuden är likadana var man än befinner sig i världen, men så är det inte. Stadslivets rytmer, pulser och dynamiker varierar stort på samma sätt som utformningen av byggnader, gator och torg. Staden är ständigt sysselsatt med att skriva sin egen ljudhistoria. Staden är den parallella antimusiken till det självklart musikaliska.

Arbetet med ”Den där underjordiska konserten” har också visat sig vara ett socialt arbete, aldrig tidigare har jag haft liknande diskussioner med folk om så abstrakta saker som ljud. Alla har minnen av ljud och vill prata om dem. Och alla vill veta om vi sett några håriga spindlar och råttor därner.

Varför utsätter vi oss? Vi vill ha svar på frågan: Är det möjligt att lyssna till staden som om det vore ett oavslutat musikdrama över gränserna för stadsplanering, musik, sociologi och ekologi?

Vi ses inom kort i en avloppsbrunn nära dig!

Foto: Iréne Sahlin.