I livets skola slipas rösten ner för att inte sticka ut. Skrik inte! Viska inte! Gapa inte! Kvar blir en normaliserad röst för alla smaker. Och ändå blir jag mer och mer övertygad om att det är avvikelserna som drabbar oss. Rösterna som passerade alla filter. De oskolade.  

Det är morgon och min ena dotter sitter vid köksbordet med Spotify till flingorna och yoghurten. I ögonvrån ser jag hur Neil Youngs röst träffar henne rätt i magen. Hon kan omöjligen värja sig mot Youngs ljusa, bräckliga, emotionella röst. Gråten kommer. Hon kommer för sent till skolan men har vunnit något annat.

Alla har vi begränsade möjligheter att kontrollera rösten, alltid är det något som brister. Inte minst svårigheten att lyssna till oss själva utifrån, i värsta fall hör vi bara ljudet av våra egna brister. Men så tänker aldrig Neil Young. 

Har evolutionen lärt oss göra musik av språket via rösten? Är rösten ett ”överspråk”?

Jag sätter en tusenlapp på det senare. Lyssna.