Opera är inte min coup of tea. Och varför ska det vara det?

Operavärlden är en konstig värld. Ett onödigt krångligt sätt att berätta en historia med överhäng och textmaskiner och illa skrivna dialoger. Värst är pauserna mellan akterna, själva minglet där besökarna försöker bräcka varandra i Bayreuth-poäng.

Men ibland sätts det upp en ny opera, där vi alla står på samma outgrundliga nivå.

Idag skriver världens ledande dagstidningar om midsommarhelgens premiär av operan om Bill Clinton: ”En nyskriven opera om USA:s tidigare president Bill Clinton sätts upp i New York i helgen. Manuset är skrivet av Bonnie Montgomery och fokuserar på en vanlig dag 1959 då 13-åringen Bill Clinton bodde hemma hos sin mor och våldsamma svärfar. Föreställningens namn ”Billy Blythe”, kommer från den förre detta presidentens dopnamn Blythe. Bill Clintons biologiska far, Bill Blythe, dog tre månader innan sonen föddes. Clinton tog senare sin svärfars namn.”

Tala om snål information. Vem är Montgomery? Vad vill hon säga med opera? Är det ett hyllnings- eller kritiskt dokument? Vem har komponerat musiken till operan? Var sätts den upp? Hur låter den?

Det späder bara på mina tankar om operan som en konstig institution där man tar det mesta för givet. Tänk en ny release av en roman där författarens namn inte nämns. Eller en ny cd med gruppen vars namn anses oviktigt.

Om jag råkat vara i New York under midsommar hade jag antagligen ägnat några timmar år den slirige ex-presidenten. Det är en typisk amerikansk tradition detta att operafiera politiska män.

Ett bra exempel är John Adams ”Nixon in China”. Hans musik är vacker och lite söt. Men det mesta är bara en illusion, som en klassisk Hitchcock-film där man inte vet om det är en älskare eller mördare som väntar i mörkret vid sista trappsteget.

Operan Nixon in China blev genast uppmärksammad i NBC:s nyheter och inledde någonting nytt, ett slags dokuopera baserad på verkliga konflikter och politiska utspel. Operan slingrar sig fram i ett landskap åtskilt av den kinesiska och amerikanska muren. Den gode, den onde och den fule är inte helt igenom god, ond och ful. Visst är Nixons ledmotiv både banalt och sentimentalt och paranoidartat men innehar också en strimma av godhet. Musiken vill åtminstone ge Amerikas ”everyman” en ärlig chans. Och vem vill inte se Mao dansa foxtrot! 

Eller tänk tanken: en nyskriven opera om Fredrik Reinfeldts dagar – före och efter makten.

Bonnie Montgomery.