Just i detta nu pågår ett världsomspännande, 72-timmars online-event. iTunes streamar George Harrisons ”The Concert for Bangladesh” i sin helhet till och med måndag 1 augusti.

Man kan kritisera iTune för mycket, bland annat för den oflexibla strukturen som får varje mac-användare att någon gång bryta ihop.

Fast här tycker jag mig skönja en humanistisk idé. Bangladesh-albumet gjorde sin digitala debut på iTunes Store tidigare i veckan, 40 år efter den historiska konserten 1 augusti 1971. När George Harrison fick frågan för fyrtio år sedan varför han valde att genomföra välgörenhetsgalan, svarade han;

”I would help, that’s all.”

I dag upplever Somalia nästan identiska problem. Fösvinnande lite har lyckats i avskaffandet av världssvälten. Men kanske, kanske kan Bangladesh-konserten påminna oss om offren för översvämningar, svält och inbördeskrig.

Beatles förfogade över en tredje låtskrivare som revolutionerade soundet. George Harrison: världsmusikern som bytte ut gitarren mot sitaren och skrev en av 
1900-talets stora kärlekssånger, Something. Harrisons låtar brukar börja och sluta i ”fel” tonarter, de använder till och med 
indiska skalor.

Harrison experimenterade med allt, från baklängesloopar till slumpteorier hämtade från avantgardet, och med samma
 omedelbarhet och slumpmässighet ströddes texterna in i det sensoriska soundet. 
Ord, melodi, röster, instrument, arrangemang, produktion fick en ny mening.

Följ 40-årsjubiléet på iTunes. Här är hela spellistan:

1. Introduction by George Harrison & Ravi Shankar

2. Ravi Shankar: Bangla Dhun

3. George Harrison: Wah-Wah

4. George Harrison: My Sweet Lord

5. George Harrison: Awaiting On You All

6. Billy Preston: That’s The Way God Planned It

7. Ringo Starr: It Don’t Come Easy

8. George Harrison feat. Leon Russell: Beware Of Darkness

9. Band introduction by George Harrison

10. George Harrison: While My Guitar Gently Weeps

11. Leon Russell: Jumpin’ Jack Flash / Youngblood

12. George Harrison: Here Comes The Sun

13. Bob Dylan: A Hard Rain’s A-Gonna Fall

14. Bob Dylan: It Takes A Lot To Laugh, It Takes A Train To Cry

15. Bob Dylan: Blowin’ In The Wind

16. Bob Dylan: Mr. Tambourine Man

17. Bob Dylan: Just Like A Woman

18. George Harrison: Something

19. George Harrison: Bangla Desh

20. Bob Dylan: Love Minus Zero/No Limit

Anders Breivik är inte bara terrorist han är musikälskare också. Helst vapenskramlande operor av Richard Wagner och Giuseppe Verdi. Och svenska artisten Sagas udda nazicovers på kända låtar.

 “Musiken håller mig inspirerad under träningsprocessen”, skriver han i sitt manifest. “Det här visar att han inte bara bryr sig om kultur och religion, utan har starkare kopplingar till den rasideologiska och vitnationalistiska världen än vad man tidigare trott”, säger musikforskaren Benjamin Teitelbaum till SR:s ”Mitt i musiken”.

VAD i Wagners musik kan trigga överlagt massmord? De signalerande wagnerhornen? Pukorna? De decibelstinna rösterna? Kostymerna? Berättelserna?

Jag köper inte riktigt förklaringen att Hitlers Wagner-kult skulle inspirerat Breivik. Det känns ogenomtänkt. Eller är det så simpelt, i en galen människas hjärna vid en viss tidpunkt?  

Ta operan Den flygande holländaren. Musiken 
går rakt ut i blodet, intravenöst. Bakom segelduken kan vi höra matroskörens 
och Sentas motiv. En riktig spännaropera
 som pekar fram mot Graalberättelsen. Holländaren är världens mest isolerade människa och hans hämndbegär är omättligt.

Det är en rörig historia, detta Wagnerska mandomsprov. Förlösningstanken där kvinnans
 offer är mannens frälsning har mängder av lösa trådar. Och det innebär att
 Holländaren kan se ut lite hur som helst när den sätts upp. Ibland är han en 
kroppsbyggare och bor i ett isberg (Herzogs uppsättning på Bastiloperan). Ibland
 liknar han Schwarzenegger. Ibland en vanligt sjungande, 
gungande sjöman.

Tillsammans med fem slavar kommer Holländaren gående genom universums
svarta hål. Blek och skallig likt Nosferatu knyter han näven och sjunger ut sin 
smärta.

Han 
svävar ovanpå vågorna och hans öde är så medlidsamt att vi till och med kan 
känna sympati för döden. 
Ja, och det ligger en viss skillnad i tyngd mellan Holländarens ”Helig balsam
lindrar mina sår”, och Sentas fjolliga ballad: ”Johå, hej! Hå, hå, johå! På
havet ses ett skepp minsann… Huj! Så stormen går! Johåhej! Huj så riggen
slår…” Snacka om omöjligt par.

Berättelsens om Flygande Holländaren bär på en mängd hemliga drömspår med de mest
 besynnerliga korrespondenser. Den dynamiska kurvan pekar snett uppåt som 
i en klassisk skräckfilm.

Och varför lyssnar Anders Breivik till Verdi när han riggar hemmagjorda bomber? Kanske för att det finns ett drag av dramadokumentär i Verdis musik?

Inget pekar mot att Verdi levde sina dagar som antisemit men han levde i en fantasivärld av 
blod, politiska intriger, svek, utanförskap, svartsjuka – och åter blod. Om Verdi av någon
 anledning inte valt kompositörsyrket hade han förmodligen blivit truppledare i 
Garibaldis armé för ett enat Italien.

Det går att höra en otäck stramhet, stilisering och politiskt styrande logik i denna blodspillaropera. Blodet 
droppar inte ur öppna sår, det handlar mera om inre blödningar. Kvinnan i dramat, Violetta, 
befinner sig i nöjeslivets virvel bland drogade, arroganta, juckande
 lyxvarelser som lever på natten och sover på dagen.
 Så länge Camparin flödar känner hon sig inte sjuk. När hon i sista akten ligger 
inför döden är det ingen som verkar bry sig.

La Traviata berättar, mellan notraderna, om dubbelmoralen, förmyndarattityden, den sociala högfärden och grupptrycket.

Visst är det möjligt att den sortens musikdramatik går att vantolka för syften utanför konsten. 

Ropa Jussi Björling och många ställer sig i givakt. Björling från Stora Tuna personifierar RÖSTEN. Likt en Gloria ovanför den utvalde.

Han kunde själv inte förklara vad som hände när han öppnade munnen och sjöng 
rollen som Manrico i Trubaduren. Men magi var det, från första andetaget. Vad 
publiken fick höra var en dalkarl i Carusos omfång; en naturbegåvning, en lyriker 
med charm och utomordentligt musikminne, en fulländad tenor utan 
perfektionismens tråkigheter, en enkel och reko grabb som snabbt blev populär i
 stugorna.

”Han friade aldrig till folket, i stället var det vi som friade till 
honom”, sa Edvin Adolfsson.

En gång bevistade jag en galen tävling i Borlänge, Jussi Björlings hemkommun. Av 125 
tenorer från 38 länder hade en juryn sett till teknik, kommunikation och 
musikalitet. Under juryns skarpa 
hörsel hade så fem tenorer från Island, Kina, Georgien, Wales och USA valts ut att helst
 sjunga som Jussi, texta som Jussi, vara go och glad och rund som Jussi. Och endast en tenor kunde vinna, 100 000 kronor.

Det vilar en skräckblandat förtjusande stämning över alla dessa ”look-sound-
a-like”-tävlingar. Om det så är att kora tangokungen med stort T, att uppväcka Elvis från de döda, att se ut som Björn Skifs från Badrocksturnén på 90-talet osv.

I Borlänges Kupolen stod tenorerna upp en efter en. Storväxta grabbar i 
30-årsåldern knäppte händerna runt magen och tog sikte mot höga C. Hulkade lite och 
kvävde gråten i ett Pucciniskt ”Que!?”.

Först vill jag minnas att Gwyn Hughes Jones från Wales, f d rugbyspelare som sadlat om till tenor, stegade fram.
 Sedan en förtidspensionerad börsmäklare från USA, Raymond Vary, stark på höjden men grund och 
opersonlig. Därefter en stel isländare, Olafur Bjarnason, som började sjunga 
Donizetti vid 2 års ålder och dessutom inte 
trodde ett ord av vad han sjöng.
 Och han som bredbent och behärskad kammade hem vinsten, kinesen Deng Xiao-Jun.

Jag tror tenorer väcker moderskänslor. Åtminstone när de på bruten 
italienska slår ut med armarna och ropar ”Mama”. Man pratar om tenorkraft men
 knappast några sångare är så bräckliga som tenorer, med körtelrubbningar, låga 
sockerhalter, hjärtbesvär…  Allt detta besvär för att från en kropp
 locka fram en ljus, lyrisk bel canto-röst.

Nej, det går 
naturligtvis inte att vrida klockan tillbaka och hitta en ny Jussi någonstans i
 världen. 
Han tillhörde de sista 1800-talstenorerna, en naiv bakåtsträvare med extraordinär talang. En hygglig svensk som klarade sig undan jantelagen.

Men nu är det dags igen att hylla Jussi. Kungliga Filharmonikerna och tenoren Michael Weinius ger i samband med utställningen Jussi Björling 100 år en konsert med de riktiga klassikerna Till Havs och Land du välsignade. Torsdag 28 juli kl 19.00 Stora salen Stockholms Konserthus. 

Idag har jag tyvärr sagt nej till årets loppisfynd: en tramporgel för femtio spänn med två manaler och härligt morrande baskoppel. Och i priset ingick prutmån!

Det är inget annat än bekvämlighetens triumf. Att jag som älskar orglar ens överväger ett nej. Inklusive omkostnader, hyra av släp, gaffatejp med mera, är det ändå löjligt lite pengar för ett stycke kulturhistoria med unikt ljud.

Sådana är tiderna. Folk väljer att köra sina arveflyglar till tippen. Varför anstränga sig när det finns digitalpianon och Spotify!?

Men med orglar är det lite annorlunda. Vad gör man med en otät frälsare från förra sekelskiftet? Ställer ut den i hagen, på vägen, i soprummet? Eldar upp den?

Nej, orglar behöver omsorg. Därför känner jag mig som en svikare idag.

En gång hörde jag fd biskopen i Visby stift, Björn Fjärsted, säga nåt klokt: “Gud valde att bli människa, han valde inte att bli orgel, där finns en viss distinktion”. Oavsett hur lite eller mycket man tror, förstår man denna mening. Orgeln är större än ett instrument.

”Men varför måste den låta så starkt?”, kanske någon undrar. Orgelns ljud tillhör metafysiken. Den har både utklang och inklang och är uppfunnen för att fylla ett rum med mystik.

Jag tycker bäst om inklangen. Den som öppnar upp lyssnarens meditativa sida. 

Klangen som kan övertala den värsta skeptiker.

Finns det något i orgelns konstruktion som gör att instrumentet eventuellt står i skuld till religionen? 

När en orgelkonsert fungerar uppstår ett märkligt samspel mellan orgelspelaren som en ”animal symbolicus” utrustad med förmågan att använda musikaliska symboler ­ och själva orgeln med sin husliknande kropp. 

Men vad orgelns ljud förmedlar är förstås en tolknings- och smakfråga.

För mig räcker det att tramporgeln har en patina av svunnen tid, från ett Sverige när vi fortfarande hade husförhör.

Och dessutom är det tur att vissa orglar inte låter som de luktar.

Foto: Britt Mattsson

Det dimper ner en pressrelease från Public Service. ”Havet” i P1 är ett reportageprogram som handlar om den värld som sträcker ut sig där stranden slutar och vattnet tar vid. I fyra program undersöker programledaren Monika Fagerholm och producenten Martin Johnson människans dragning och relation till havet.”

Det måste jag höra. Havet är musik. Mitt favoprogram i radio ligger faktiskt utanför ordinarie sändningstid när P1 packar ihop för natten och börjar sända vågskvalp fram till morgonekot.

Jag läser vidare i pressreleasen: “Där finns bland andra Göran Sonnevi som berättar om de döda som vandrar upp ur havet. Inger Alvfen som tillsammans med sin familj är ombord på den lilla båten som ensam befinner sig på ett klotrunt hav. Mitt i den stora labyrinten som utgör skärgården finns Tomas Tranströmer och hans sedan länge döda morfar. Han som hade skärgården i sitt huvud, som memorerade det som psalmverser. Kristian Petri står vid strandkanten. Som barn drömde han om de avlägsna öarna bortom horisonten, om ensamhet och om fyrar.”

I min idealbild av havet studsar Tjorven och Båtsman omkring i skärgården till tolvtonsmusik, reflekterade i Östersjöns blanka spegel.

Men det är något som inte stämmer. Östersjön är ett sönderstressat hav. Förra sommaren stod jag som vanligt på gotländska Tjälders strand med mina barn. Det inbjudande havet hade förvandlats till en stinkande soppa, utanför bryggorna flöt gulbruna flak som stora pizzor. Havet lät annorlunda den här dagen. Ett sugande, värkande blubelitsblubelits, shooka-swish-kish, zammandassah, glubamurk ”, som om ljudet spelades baklänges. Vågorna orkade inte ens slå mot stranden.

När algerna står i blom fattar man att Östersjön är ett grunt och känsligt hav. Medeldjupet är bara 60 meter, fördelat på 400 000 kvadratkilometer, omräknat 0,1 procent av världshavens yta. Den är fortfarande något av en insjö från inlandstiden och extra känslig eftersom vattenbalansen styrs av att lika mycket vatten måste strömma in som ut, skiktat i omsorgsfulla lager. Det innebär att det tar lång tid, 25­30 år, att byta ut allt vatten i Östersjön. Vilket i sin tur gör att ett fåtal söt- och saltvattensarter kan existera här. Många arter lever under konstant salthaltsstress.

Jag bor vid havet året om. Ljudet och dofterna är något jag lever med, sfäriskt. Så fort något rubbas i dessa koncentriska rörelser, påverkar det antagligen mig, där cyanobakteriernas algvälling bara är ett tydligt tecken på att ekosystemet gått i baklås. Tydligare kan det nästan inte bli eftersom förändringarna normalt brukar vara osynliga.

Vatten dör aldrig utan genomgår en komplett cykel. Det återvänder som regn och börjar om på nytt.

 Metaforen kan tänjas ännu längre, som hos den franske filosofen Émile Benveniste. ”Rytm”, säger han, ”hör till de begrepp som kommer en stor del av människans verksamheter vid. Förutsättningen för den stora föreningen av människa och natur i ett betraktande av tiden, intervall och upprepningar”. ”Rytm” är en abstraktion av ”flöda”, vars mening kommer från vågornas regelbundna rörelse. Dessa rörelser ger oss alltså idén till ett språk. På så sätt skapar vi språket och språket oss genom sitt unika sätt att flöda växelvis.

Östersjöns bräckta vattnet är unikt och stressas extra mycket av övergödningen. Och värst är det för torsken. Att ”torska” betyder ju att åka dit, att bli utan, gå miste om. Det var precis vad som inträffade när torsken först råkade människorna; det vita mjälla köttet värderades i guld och kapplöpning till Torskland med baskerna i täten ledde niohundra år senare till överfiske, torskdöd och ekologisk katastrof.

 Utan torsken stannar världen. Får man torsk får man liv. Ingen skörbjugg, ingen svält.

Och slaget om Östersjön fortsätter. Framför allt påverkas havet, även långt utanför kusterna, av att 85 miljoner människor bor inom avrinningsområdet.

Intensivt jordbruk, tung industri, stora städer och mycket trafik ger ifrån sig både näringsämnen ­ och gifter.

I en av Svenska Naturskyddsföreningens årsböcker läser jag att också ålen har det tufft. 90 procent av ynglen dör medan resten inte hittar hem till Saragassohavet. Det inbjudande vattnet är nämligen bara en illusion, för under ytan lurar bakterier, kväve och fosfor att slå till med en ny attack. Kanske i sommar, kanske nästa sommar.

Naturvårdsverket har lagt fram en aktionsplan för havsmiljön. 30 förslag till åtgärder ligger och guppar i något så fint som ”ett pilotområde inom EU:s marina strategi”. Men tyvärr går det alldeles för långsamt. Först 2017 ska själva skrivningarna vara klara.

Till dess får vi nöja oss med Havet i P1, kl 14.30 med start den 27 juli.

Himlen öppnar sig. Och med regnet kommer lugnet. Jag langar in några olyssnade plattor i cd-spelarens mörker; Peter Bryngelssons Wunderbaum och Tonbrukets senaste, Dig it to the end.

Men tanken ställer sig emellan. Jag tänker när jag lyssnar! En osynlig kritiker tränger ut mig även när jag är ledig. Det brukar kallas yrkesskada.

Här sitter jag i sunkigaste fåtöljen och kan inte låta bli att smula sönder Bryngelssons gitarrspel och trassla in mig i ändlösa analyser om Tonbruket spelar jazz eller inte. Så otroligt onödigt. Istället för att bara låta ljudvågen bära iväg mig.

Samtidigt på Aftonbladets kultursidor, tar Alice Eggers upp tråden: “Det är en konst att skriva bra musikkritik, jag har själv försökt och gett upp. Det handlar inte om kön utan om att ändra ramarna för musikkritiken – ett trumljud kan också vara politik (vilket till exempel M.I.A visade tydligt med k-pistsmattrandet i Paperplanes). Dagskritikens konsumtionsupplysning behöver maka på sig nu, musikgenrer upplöses och mixas men recensionsgenren står fast som i det närmaste synonymt med musikjournalistik.”

Plötsligt inser jag att jag alltid har formulerat mig om musik. Texten har hela tiden funnits som ett komplement för att lyfta upplevelsen till ”sakfråga”. En upplevelse så stark att jag tror mig kunna länka den vidare till en läsare som kanske omedvetet tänker: Vem har undanhållit mig det här?

Ett annat ord för kultur är det mossgröna folkbildning. Min 85-årige far är folkbildare och för varje dag blir jag skrattretande lik honom och diskuterar gärna, utan att snobba mig, Beethovens sista stråkkvartett över en lunch. Jag tror på resonemanget där ingen behöver vara vinnare eller förlorare. Och om jag nu betraktar kultur som underhållning inser jag snabbt att den ingår i ett annat utbud av långsammare, allvarligare, problemställande, idébaserad underhållning. Det var därför jag en gång sökte mig till en kulturredaktion.

Av en händelse städade jag nyligen en skrivbordslåda och hittade en gulnad text som jag skrev i Aftonbladet för 18 år sen, under rubriken Vem kan man lita på? Fyndet gör mig både skräckslagen och deprimerad. Särskilt följande rader: ”Aldous Huxley fick alltså rätt. I sin bok ’Du nya sköna värld’ beskriver han en hånskrattande mediemogul som omformar och utarmar min föreställning om nyheter, politik, debatt, kultur, religion osv. I stället för att se och lyssna deltar jag fjärrartat i det våldsamma flabbet framkallats av medias entreprenörer. Förvrängningen av det offentliga samtalet är kolossalt. Det desperata svaret på Vem kan man lita på? blir: Ingen.”

Vad händer när det pågående livet ständigt definieras som förströelse, när vi förvandlas till publik, offentliga angelägenheter legaliseras som lek och rapporten från ett krig på andra sidan jordklotet upplöses i fnitter? Vad finns det för tröst för en civilisation som dränks i skratt? (Huxley hade förresten ett passande uttryck för denna passivitetscirkus, ”orgi-porgi”.)

I media talar man ibland utan att ha något att säga, och ibland kallas det underhållning. Det är just den känslan av ”att bli förd bakom ljuset” som kultursidornas underhållare (inklusive mig själv) vill motverka. En extra poäng är att allt inte är begripligt. Vet man inte vad till exempel kvintcirkel eller syntbas betyder går det bra att söka orden på nätet, och plötsligt har den gamla och den nya världen interagerat (obs kulturord!).

Många som säger sig hata kultursidor har ett gemensamt: De läser inte sidorna! Och många räknenissar som vill tippa kulturen över ättestupan har ett gemensamt: De tror att det lönar sig!

… Nu byter Peter Bryngelsson gitarrpedal igen. Det är en bra cd med många filminfluenser, särskilt när musiken ackompanjerar det gotländska regnet.

Som så många andra hänger jag på Politikerveckan och förlänger frukosten med gratisbullar.

På ett ställe debatteras löpsedlar. I ena ringhörnan pr-konsulten och tidigare journalisten Steffan Dopping. I den andra i samlad trupp; Aftonbladets chefredaktör Jan Helin, Expressens chefredaktör Thomas Mattsson, Resumés chefredaktör Viggo Cavling. Och smidigt, både i och utanför panelen, Alex Schulman.

Med klädsam ironi har man roligt åt Doppings seriösa åsikt att löpsedeln i någon mån bör spegla verkligheten! Den åtråvärda ”åh fan”-faktorn sågas av Dopping.

Men utgår vi från att en löpsedels livslängd kan mäta sig med en marshmallow, lever trots allt några kvar i minnet. En som ständigt återkommer är: “Miljonär högg ihjäl sin hund med machete.”

Lingvistiskt är en löpsedel förstås en värld i sig. För ingen annanstans uppstår ord som Nakenchock! Snösmocka! Bröstchock! Kräkkollaps! Kärlekskaos! Eller retoriska saltomortaler som Aftonbladets: “Mord idag på Östermalm, Greve sköt neger med jaktgevär”.

Men just nu tänker jag mest på alla löpsedlar vi inte fick se:

Så får du Iggy Pops superkropp.

”Min son dog av atonal musik” – 33-åringens pappa berättar.

Svenska dirigenter på sexsemester.

Ozzy Osbourne: ”Min hjärna blev ett kilo lättare på tio dagar.”

Så mycket tjänar tonsättarna i din kommun.

Träskpaktens svek mot opera-Angela.

John Cage bryter tystnaden.

Känd konsertpianist blottade sig för grannarna på Värmdö.

SVT-kaos efter uppgiften att Dror Feiler tar över Allsång på Skansen.

Foto: Britt Mattsson

Vid källarröjningen nyligen flöt en gammal bekant upp till ytan: Musikens Makt. En tokideologisk publikation som gavs ut mellan 1973-80.

När redaktionen började svartlista intrument som ”särskilt borgerliga” slutade jag att prenumerera och gick samtidigt ur Musikforum. Tänk vilken tokig tanke, att till exempel fiolens sound, hur den spelas och låter, skulle kunna personifiera hela borgarpacket! Och att det skulle vara borgerligt att öva?!

Jag som bara älskade musiken fattade ingenting, hur skulle jag då värdera Frank Zappa som hade Jean Luc Ponty på elfiol? 

Trots allt visar musikens kulturpolitiska diskurs, nu som då, många likheter. Med den stora skillnaden att ideologin har nyanserats. Och många känner att musikens makt är större än den synes vara i statistiken när kulturens bidrag och stipendier fördelas.

Men hur stor maktfaktor är den och hur ska den klara sig? 

Därför arrangerar Föreningen Svenska Tonsättare (FST) tillsammans med ett SKAP, Musikalliansen och Musikcentrum eventet New Music Xperience under Almedalsveckan, i Tonsättarnas hus i Visby 3-7 juli.

Det är en manifestation för musikens värde, potential och framtid. Det blir seminarier och workshops varje dag kl 10, 14 och 16 om varför musik är viktigt utifrån ett personligt, kulturellt och samhällsekonomiskt perspektiv. Medverkar gör bland andra Sveriges färskaste generaldirektör – Stina Westerberg från Statens musikverk samt Elisabet Widlund, vd för MusikSverige. Dessutom framförs ny livemusik i NewMusicBar varje lunch kl 12 och varje kväll med artisterna Midaircondo, Amazonas, Pascal, No More Four Seasons, Svensdotter/Ek/Janson och Syntjuntan..

… ofta när jag föreställer mig musik och makt går mina tankar till Dror Feiler. Han rör sig som en gammal agitator i musik och aktivism: på turné i Colombias regnskogar, i Mexico citys vimmel med gatumusikanter, i någon sliten rysk förort, på fina konserthuset någonstans i världen.

En dag knackar det på hans dörr ”Goddag, jag heter Alvares och är Farc-representant i Skandinavien. Några av oss har sett ditt partitur, vi har följt dina politiska uttalanden och undrar om du vill komma till Colombia och spela för våra soldater.”

Därför kan Dror inte delta i Almedalen, eftersom han och saxofonen sitter på ett skepp till Gaza.

Borgerlig fiol med borgerlig violinist?