Go och glad och rund som Jussi
avRopa Jussi Björling och många ställer sig i givakt. Björling från Stora Tuna personifierar RÖSTEN. Likt en Gloria ovanför den utvalde.
Han kunde själv inte förklara vad som hände när han öppnade munnen och sjöng rollen som Manrico i Trubaduren. Men magi var det, från första andetaget. Vad publiken fick höra var en dalkarl i Carusos omfång; en naturbegåvning, en lyriker med charm och utomordentligt musikminne, en fulländad tenor utan perfektionismens tråkigheter, en enkel och reko grabb som snabbt blev populär i stugorna.
”Han friade aldrig till folket, i stället var det vi som friade till honom”, sa Edvin Adolfsson.
En gång bevistade jag en galen tävling i Borlänge, Jussi Björlings hemkommun. Av 125 tenorer från 38 länder hade en juryn sett till teknik, kommunikation och musikalitet. Under juryns skarpa hörsel hade så fem tenorer från Island, Kina, Georgien, Wales och USA valts ut att helst sjunga som Jussi, texta som Jussi, vara go och glad och rund som Jussi. Och endast en tenor kunde vinna, 100 000 kronor.
Det vilar en skräckblandat förtjusande stämning över alla dessa ”look-sound- a-like”-tävlingar. Om det så är att kora tangokungen med stort T, att uppväcka Elvis från de döda, att se ut som Björn Skifs från Badrocksturnén på 90-talet osv.
I Borlänges Kupolen stod tenorerna upp en efter en. Storväxta grabbar i 30-årsåldern knäppte händerna runt magen och tog sikte mot höga C. Hulkade lite och kvävde gråten i ett Pucciniskt ”Que!?”.
Först vill jag minnas att Gwyn Hughes Jones från Wales, f d rugbyspelare som sadlat om till tenor, stegade fram. Sedan en förtidspensionerad börsmäklare från USA, Raymond Vary, stark på höjden men grund och opersonlig. Därefter en stel isländare, Olafur Bjarnason, som började sjunga Donizetti vid 2 års ålder och dessutom inte trodde ett ord av vad han sjöng. Och han som bredbent och behärskad kammade hem vinsten, kinesen Deng Xiao-Jun.
Jag tror tenorer väcker moderskänslor. Åtminstone när de på bruten italienska slår ut med armarna och ropar ”Mama”. Man pratar om tenorkraft men knappast några sångare är så bräckliga som tenorer, med körtelrubbningar, låga sockerhalter, hjärtbesvär… Allt detta besvär för att från en kropp locka fram en ljus, lyrisk bel canto-röst.
Nej, det går naturligtvis inte att vrida klockan tillbaka och hitta en ny Jussi någonstans i världen. Han tillhörde de sista 1800-talstenorerna, en naiv bakåtsträvare med extraordinär talang. En hygglig svensk som klarade sig undan jantelagen.
Men nu är det dags igen att hylla Jussi. Kungliga Filharmonikerna och tenoren Michael Weinius ger i samband med utställningen Jussi Björling 100 år en konsert med de riktiga klassikerna Till Havs och Land du välsignade. Torsdag 28 juli kl 19.00 Stora salen Stockholms Konserthus.