Det dimper ner en pressrelease från Public Service. ”Havet” i P1 är ett reportageprogram som handlar om den värld som sträcker ut sig där stranden slutar och vattnet tar vid. I fyra program undersöker programledaren Monika Fagerholm och producenten Martin Johnson människans dragning och relation till havet.”

Det måste jag höra. Havet är musik. Mitt favoprogram i radio ligger faktiskt utanför ordinarie sändningstid när P1 packar ihop för natten och börjar sända vågskvalp fram till morgonekot.

Jag läser vidare i pressreleasen: “Där finns bland andra Göran Sonnevi som berättar om de döda som vandrar upp ur havet. Inger Alvfen som tillsammans med sin familj är ombord på den lilla båten som ensam befinner sig på ett klotrunt hav. Mitt i den stora labyrinten som utgör skärgården finns Tomas Tranströmer och hans sedan länge döda morfar. Han som hade skärgården i sitt huvud, som memorerade det som psalmverser. Kristian Petri står vid strandkanten. Som barn drömde han om de avlägsna öarna bortom horisonten, om ensamhet och om fyrar.”

I min idealbild av havet studsar Tjorven och Båtsman omkring i skärgården till tolvtonsmusik, reflekterade i Östersjöns blanka spegel.

Men det är något som inte stämmer. Östersjön är ett sönderstressat hav. Förra sommaren stod jag som vanligt på gotländska Tjälders strand med mina barn. Det inbjudande havet hade förvandlats till en stinkande soppa, utanför bryggorna flöt gulbruna flak som stora pizzor. Havet lät annorlunda den här dagen. Ett sugande, värkande blubelitsblubelits, shooka-swish-kish, zammandassah, glubamurk ”, som om ljudet spelades baklänges. Vågorna orkade inte ens slå mot stranden.

När algerna står i blom fattar man att Östersjön är ett grunt och känsligt hav. Medeldjupet är bara 60 meter, fördelat på 400 000 kvadratkilometer, omräknat 0,1 procent av världshavens yta. Den är fortfarande något av en insjö från inlandstiden och extra känslig eftersom vattenbalansen styrs av att lika mycket vatten måste strömma in som ut, skiktat i omsorgsfulla lager. Det innebär att det tar lång tid, 25­30 år, att byta ut allt vatten i Östersjön. Vilket i sin tur gör att ett fåtal söt- och saltvattensarter kan existera här. Många arter lever under konstant salthaltsstress.

Jag bor vid havet året om. Ljudet och dofterna är något jag lever med, sfäriskt. Så fort något rubbas i dessa koncentriska rörelser, påverkar det antagligen mig, där cyanobakteriernas algvälling bara är ett tydligt tecken på att ekosystemet gått i baklås. Tydligare kan det nästan inte bli eftersom förändringarna normalt brukar vara osynliga.

Vatten dör aldrig utan genomgår en komplett cykel. Det återvänder som regn och börjar om på nytt.

 Metaforen kan tänjas ännu längre, som hos den franske filosofen Émile Benveniste. ”Rytm”, säger han, ”hör till de begrepp som kommer en stor del av människans verksamheter vid. Förutsättningen för den stora föreningen av människa och natur i ett betraktande av tiden, intervall och upprepningar”. ”Rytm” är en abstraktion av ”flöda”, vars mening kommer från vågornas regelbundna rörelse. Dessa rörelser ger oss alltså idén till ett språk. På så sätt skapar vi språket och språket oss genom sitt unika sätt att flöda växelvis.

Östersjöns bräckta vattnet är unikt och stressas extra mycket av övergödningen. Och värst är det för torsken. Att ”torska” betyder ju att åka dit, att bli utan, gå miste om. Det var precis vad som inträffade när torsken först råkade människorna; det vita mjälla köttet värderades i guld och kapplöpning till Torskland med baskerna i täten ledde niohundra år senare till överfiske, torskdöd och ekologisk katastrof.

 Utan torsken stannar världen. Får man torsk får man liv. Ingen skörbjugg, ingen svält.

Och slaget om Östersjön fortsätter. Framför allt påverkas havet, även långt utanför kusterna, av att 85 miljoner människor bor inom avrinningsområdet.

Intensivt jordbruk, tung industri, stora städer och mycket trafik ger ifrån sig både näringsämnen ­ och gifter.

I en av Svenska Naturskyddsföreningens årsböcker läser jag att också ålen har det tufft. 90 procent av ynglen dör medan resten inte hittar hem till Saragassohavet. Det inbjudande vattnet är nämligen bara en illusion, för under ytan lurar bakterier, kväve och fosfor att slå till med en ny attack. Kanske i sommar, kanske nästa sommar.

Naturvårdsverket har lagt fram en aktionsplan för havsmiljön. 30 förslag till åtgärder ligger och guppar i något så fint som ”ett pilotområde inom EU:s marina strategi”. Men tyvärr går det alldeles för långsamt. Först 2017 ska själva skrivningarna vara klara.

Till dess får vi nöja oss med Havet i P1, kl 14.30 med start den 27 juli.