Idag har jag tyvärr sagt nej till årets loppisfynd: en tramporgel för femtio spänn med två manaler och härligt morrande baskoppel. Och i priset ingick prutmån!

Det är inget annat än bekvämlighetens triumf. Att jag som älskar orglar ens överväger ett nej. Inklusive omkostnader, hyra av släp, gaffatejp med mera, är det ändå löjligt lite pengar för ett stycke kulturhistoria med unikt ljud.

Sådana är tiderna. Folk väljer att köra sina arveflyglar till tippen. Varför anstränga sig när det finns digitalpianon och Spotify!?

Men med orglar är det lite annorlunda. Vad gör man med en otät frälsare från förra sekelskiftet? Ställer ut den i hagen, på vägen, i soprummet? Eldar upp den?

Nej, orglar behöver omsorg. Därför känner jag mig som en svikare idag.

En gång hörde jag fd biskopen i Visby stift, Björn Fjärsted, säga nåt klokt: “Gud valde att bli människa, han valde inte att bli orgel, där finns en viss distinktion”. Oavsett hur lite eller mycket man tror, förstår man denna mening. Orgeln är större än ett instrument.

”Men varför måste den låta så starkt?”, kanske någon undrar. Orgelns ljud tillhör metafysiken. Den har både utklang och inklang och är uppfunnen för att fylla ett rum med mystik.

Jag tycker bäst om inklangen. Den som öppnar upp lyssnarens meditativa sida. 

Klangen som kan övertala den värsta skeptiker.

Finns det något i orgelns konstruktion som gör att instrumentet eventuellt står i skuld till religionen? 

När en orgelkonsert fungerar uppstår ett märkligt samspel mellan orgelspelaren som en ”animal symbolicus” utrustad med förmågan att använda musikaliska symboler ­ och själva orgeln med sin husliknande kropp. 

Men vad orgelns ljud förmedlar är förstås en tolknings- och smakfråga.

För mig räcker det att tramporgeln har en patina av svunnen tid, från ett Sverige när vi fortfarande hade husförhör.

Och dessutom är det tur att vissa orglar inte låter som de luktar.

Foto: Britt Mattsson