Himlen öppnar sig. Och med regnet kommer lugnet. Jag langar in några olyssnade plattor i cd-spelarens mörker; Peter Bryngelssons Wunderbaum och Tonbrukets senaste, Dig it to the end.

Men tanken ställer sig emellan. Jag tänker när jag lyssnar! En osynlig kritiker tränger ut mig även när jag är ledig. Det brukar kallas yrkesskada.

Här sitter jag i sunkigaste fåtöljen och kan inte låta bli att smula sönder Bryngelssons gitarrspel och trassla in mig i ändlösa analyser om Tonbruket spelar jazz eller inte. Så otroligt onödigt. Istället för att bara låta ljudvågen bära iväg mig.

Samtidigt på Aftonbladets kultursidor, tar Alice Eggers upp tråden: “Det är en konst att skriva bra musikkritik, jag har själv försökt och gett upp. Det handlar inte om kön utan om att ändra ramarna för musikkritiken – ett trumljud kan också vara politik (vilket till exempel M.I.A visade tydligt med k-pistsmattrandet i Paperplanes). Dagskritikens konsumtionsupplysning behöver maka på sig nu, musikgenrer upplöses och mixas men recensionsgenren står fast som i det närmaste synonymt med musikjournalistik.”

Plötsligt inser jag att jag alltid har formulerat mig om musik. Texten har hela tiden funnits som ett komplement för att lyfta upplevelsen till ”sakfråga”. En upplevelse så stark att jag tror mig kunna länka den vidare till en läsare som kanske omedvetet tänker: Vem har undanhållit mig det här?

Ett annat ord för kultur är det mossgröna folkbildning. Min 85-årige far är folkbildare och för varje dag blir jag skrattretande lik honom och diskuterar gärna, utan att snobba mig, Beethovens sista stråkkvartett över en lunch. Jag tror på resonemanget där ingen behöver vara vinnare eller förlorare. Och om jag nu betraktar kultur som underhållning inser jag snabbt att den ingår i ett annat utbud av långsammare, allvarligare, problemställande, idébaserad underhållning. Det var därför jag en gång sökte mig till en kulturredaktion.

Av en händelse städade jag nyligen en skrivbordslåda och hittade en gulnad text som jag skrev i Aftonbladet för 18 år sen, under rubriken Vem kan man lita på? Fyndet gör mig både skräckslagen och deprimerad. Särskilt följande rader: ”Aldous Huxley fick alltså rätt. I sin bok ’Du nya sköna värld’ beskriver han en hånskrattande mediemogul som omformar och utarmar min föreställning om nyheter, politik, debatt, kultur, religion osv. I stället för att se och lyssna deltar jag fjärrartat i det våldsamma flabbet framkallats av medias entreprenörer. Förvrängningen av det offentliga samtalet är kolossalt. Det desperata svaret på Vem kan man lita på? blir: Ingen.”

Vad händer när det pågående livet ständigt definieras som förströelse, när vi förvandlas till publik, offentliga angelägenheter legaliseras som lek och rapporten från ett krig på andra sidan jordklotet upplöses i fnitter? Vad finns det för tröst för en civilisation som dränks i skratt? (Huxley hade förresten ett passande uttryck för denna passivitetscirkus, ”orgi-porgi”.)

I media talar man ibland utan att ha något att säga, och ibland kallas det underhållning. Det är just den känslan av ”att bli förd bakom ljuset” som kultursidornas underhållare (inklusive mig själv) vill motverka. En extra poäng är att allt inte är begripligt. Vet man inte vad till exempel kvintcirkel eller syntbas betyder går det bra att söka orden på nätet, och plötsligt har den gamla och den nya världen interagerat (obs kulturord!).

Många som säger sig hata kultursidor har ett gemensamt: De läser inte sidorna! Och många räknenissar som vill tippa kulturen över ättestupan har ett gemensamt: De tror att det lönar sig!

… Nu byter Peter Bryngelsson gitarrpedal igen. Det är en bra cd med många filminfluenser, särskilt när musiken ackompanjerar det gotländska regnet.