Terror & Musik
avAnders Breivik är inte bara terrorist han är musikälskare också. Helst vapenskramlande operor av Richard Wagner och Giuseppe Verdi. Och svenska artisten Sagas udda nazicovers på kända låtar.
“Musiken håller mig inspirerad under träningsprocessen”, skriver han i sitt manifest. “Det här visar att han inte bara bryr sig om kultur och religion, utan har starkare kopplingar till den rasideologiska och vitnationalistiska världen än vad man tidigare trott”, säger musikforskaren Benjamin Teitelbaum till SR:s ”Mitt i musiken”.
VAD i Wagners musik kan trigga överlagt massmord? De signalerande wagnerhornen? Pukorna? De decibelstinna rösterna? Kostymerna? Berättelserna?
Jag köper inte riktigt förklaringen att Hitlers Wagner-kult skulle inspirerat Breivik. Det känns ogenomtänkt. Eller är det så simpelt, i en galen människas hjärna vid en viss tidpunkt?
Ta operan Den flygande holländaren. Musiken går rakt ut i blodet, intravenöst. Bakom segelduken kan vi höra matroskörens och Sentas motiv. En riktig spännaropera som pekar fram mot Graalberättelsen. Holländaren är världens mest isolerade människa och hans hämndbegär är omättligt.
Det är en rörig historia, detta Wagnerska mandomsprov. Förlösningstanken där kvinnans offer är mannens frälsning har mängder av lösa trådar. Och det innebär att Holländaren kan se ut lite hur som helst när den sätts upp. Ibland är han en kroppsbyggare och bor i ett isberg (Herzogs uppsättning på Bastiloperan). Ibland liknar han Schwarzenegger. Ibland en vanligt sjungande, gungande sjöman.
Tillsammans med fem slavar kommer Holländaren gående genom universums svarta hål. Blek och skallig likt Nosferatu knyter han näven och sjunger ut sin smärta.
Han svävar ovanpå vågorna och hans öde är så medlidsamt att vi till och med kan känna sympati för döden. Ja, och det ligger en viss skillnad i tyngd mellan Holländarens ”Helig balsam lindrar mina sår”, och Sentas fjolliga ballad: ”Johå, hej! Hå, hå, johå! På havet ses ett skepp minsann… Huj! Så stormen går! Johåhej! Huj så riggen slår…” Snacka om omöjligt par.
Berättelsens om Flygande Holländaren bär på en mängd hemliga drömspår med de mest besynnerliga korrespondenser. Den dynamiska kurvan pekar snett uppåt som i en klassisk skräckfilm.
Och varför lyssnar Anders Breivik till Verdi när han riggar hemmagjorda bomber? Kanske för att det finns ett drag av dramadokumentär i Verdis musik?
Inget pekar mot att Verdi levde sina dagar som antisemit men han levde i en fantasivärld av blod, politiska intriger, svek, utanförskap, svartsjuka – och åter blod. Om Verdi av någon anledning inte valt kompositörsyrket hade han förmodligen blivit truppledare i Garibaldis armé för ett enat Italien.
Det går att höra en otäck stramhet, stilisering och politiskt styrande logik i denna blodspillaropera. Blodet droppar inte ur öppna sår, det handlar mera om inre blödningar. Kvinnan i dramat, Violetta, befinner sig i nöjeslivets virvel bland drogade, arroganta, juckande lyxvarelser som lever på natten och sover på dagen. Så länge Camparin flödar känner hon sig inte sjuk. När hon i sista akten ligger inför döden är det ingen som verkar bry sig.
La Traviata berättar, mellan notraderna, om dubbelmoralen, förmyndarattityden, den sociala högfärden och grupptrycket.
Visst är det möjligt att den sortens musikdramatik går att vantolka för syften utanför konsten.