Men titta här. Här är en recension av Tidskriften Nutida Musik 4/2010-11 som föll bort i den digitala hanteringen.

Var hittar man den tidskrift som ägnar sex sidor reportage åt en kvinna som dammsuger havsbottnen med hydrofoner, för att skapa ljudkonst av sjöborrar och räkor?

Det händer just i detta nummer av Nutida Musik. Och temat är sådär lagom intrikat: Hur låter liv? Vad i musiken är av natur kommen och vad är kultur? Eventuellt ligger all musik redan färdigskapad under ytan och högt bland trädkronorna, det gäller bara att håva in den.

Jana Winderen letar liv – och därmed musik – längs rev och stenbottnar. Av ljuden mixar hon sedan marin musik för högtalare. I sin strävan att förstå och komma naturen nära vill Pär Frid skriva musik som följer samma lagar som synkroniserar fiskstim och fågelflockar. Tonsättaren Anna Eriksson balanserar sin musik mellan samplade papegojor och vanligare instrument.

Varför gör dom på detta viset? För att sy ihop konsten, teknologin och naturen till en begriplig väv.

Kompositören och fågelmannen Olivier Messiaen (1908-1992) drevs av en extrem lust att återge vad han verkligen hörde, särskilt den hemlighetsfulla sången mellan naturen och den mänskliga fantasin. Nu har andra tagit över stafettpinnen.

Och om du undrar hur sjöborren rockar loss? Med att filtrera vatten genom sin späda kropp. Såklart!

Just nu firas Polar Music Prize, Polarpriset. Ett internationellt musikpris instiftat av Stikkan Andersson 1989.

 I statuterna heter det att priset ska ”Ges för betydande insatser inom musiken och/eller musiklivet, eller för insatser som bedöms kunna bli av stor betydelse för musiken eller musiklivet, och skall kunna avse alla områden inom eller med nära anknytning till musiken”.

En väldigt lös formulering, med andra ord. Jag måste erkänna att jag har svårt för utmärkelser som har formen av duktighetsmedaljer. Varför kan man aldrig instifta ett internationellt pris som delas ut till behövande konstnärer och artister mitt i skapande livet – med stor betydelse för hela musikfältet?  

Prissumman är en miljon per pristagare. Och hittills har jag inte sett någon, möjligtvis årets utmärkelse till Kronoskvartetten, som är i skriande behov av pengarna.

Det är faktiskt inte ett dugg svårt att räkna upp en handfull konstnärer som behöver stålarna bättre för att ytterligare utveckla musiken.

Efterklang

Amy Mann

Pierre Henry

Peter Brötzmann

Murcof

Dror Feiler

Lina Nyberg

Alva Noto

Laibach

Anders Norudde

Bill Laswell

PJ Harvey

Meshuggah

Karin Rehnqvis

Nina Ramsby

Hanna Hartman

Can

Anders Eliasson

Paula Malmborg Ward

Japp Blonk…

Jag har en idé. På gränsen till besatthet. Jag vill se ljudet.

Sedan några år försöker jag vidareutveckla ett musikinstrument (Skrewell) som skapar bilder och ljud i realtid. Alltså: det man hör är också det man ser. Det är en fascinerande överlappning av hörsel och seende.

Såhär går det till. Jag lyssnar och ställer parametrar, och när jag når ett ljud/en bild som känns intressant, ”fryser” jag instrumentet och fotograferar ljudet. Sedan bearbetas bilden för att klara förstoring i obegränsat format. Ljudet redigeras – men inte så grovt att den uppenbara koppling till bilden försvinner.

Under rubriken Se ljudet kommer jag att publicera akustiska snapshots när jag känner för det.

Här är den första.

I väntan på att all meningslös reklam ska rulla färdigt i teve hittar jag ett guldkorn i Shreds arkiv.

När jag var liten sork vallfärdade mammor till syjunta i kyrkorna. Min egen stickade lovikkamössor till arbetskretsens årliga julmarknad. 

Idag går kvinnor i alla åldrar på Syntjunta och löder kretsar och motstånd. Vilken härlig utveckling! 

Den 3 september arrangerar Syntjuntan en minifestival i och utanför hörsalen på Kulturhuset i Stockholm med ny musik för nya instrument. Workshop, konserter och mycket mera.

Syntjuntans dag, lovar arrangörerna i ett pressmeddelande..”kommer att sjuda av liv och rörelse med textila motstånd och stickad, tovad och sprakande elektronik som blandas med klassiska instrument och medverkande publik. Dagen inleds med en synt-workshop som följs av fyra konserter. I pauserna fortsätter synt-workshopen. Det blir dessutom en utställning med textila motstånd som publiken får provspela, en presentation av projektet ”Texilt motstånd” samt samtal och mingel.”

Jag undrar bara, hur tvättar man en ylletröja som egentligen är ett musikinstrument?

Det finns dom som tycker Shreds är trist. Att Shreds spelat ut sin roll på nätet.

Själv tycker jag bara det blir roligare och roligare.

Som om musiken och det gisslade objektet på ett oberäknerligt sätt följer samhällsutvecklingen.

Van der Graaf Generator var (är) är en engelsk progressiv grupp som tyvärr hamnade i skuggan av Genesis. Med ett av rockvärldens coolaste namn borde det inte ha skett.

En Van Der Graaf Generator är en slags åskledare, uppfunnen av Tesla för att skapa statisk elektricitet. En kraft som drar åt sig partiklar i dess omgivning.

Gruppen turnerade visserligen tillsammans med Genesis och låg på samma skivbolag. På ett par av deras album gästspelade gitarristen Robert Fripp från King Crimson. Våren 1972 låg deras album Pawn Hearts etta på försäljningslistan i Italien i 12 veckor. Och efter en slitsam Italien-turné med upp till tre spelningar per dag gick luften ur och gruppen upplöstes.

Efter mer än trettio år återupptäcker jag generatorerna och tycker mig höra Peter Hammills storhet som sångare, textförfattare och kompositör. Även David Jacksons vildsinta spel på två saxofoner samtidigt.

Det är det spröda och lätt svårmodiga och den oberäknerliga strukturen i låtarna som är grejen. Hammills röstläge tangerar och bitvis överglänser både David Bowie och Peter Gabriel. Här finns dessutom en punkig fåra som till och med fick Johnny Rotten att odla Hammills som sin stora förebild.

Lyssna till Van Der Graafs When the Lizards Play.

I dag startar ännu en töntig reality show i teve: SVT:s Maestro. Och ännu en konserverande myt som gör klassisk musik en björntjänst. Trots att tittarna kan ringa in och rösta på vem som vickar rumpan bäst.

Visst kan det höras hur en orkester förstoras eller förminskas i närheten av en bra eller dålig dirigent. Men det enda positiva med SVT:s serie är att den blandar könen och slår hål på det patriarkala ledarskapet. I mytbilden av maestro brukar ingå manlig representation. Män med bestämda åsikter.

I övrigt tycks även den här serien göra allt för att understryka det SVÅRA i att dirigera KLASSISK musik. Alternativt hur MYSIGT och UNDERHÅLLANDE det i själva verket är. 

Det är tveksamt om dirigeringens mysterium kan lösas här, men visst låter det olika beroende på vem som dirigerar; från en blygsam eller rent praktisk sysselsättning till en ofta missförstådd och måttlöst förhärligad verksamhet. Frasering, tempo, attack, linjer, färger, proportioner, hållning, perspektiv, rytm och så vidare förändras under tid.

De svarta prickarna i partituret har ingen mening förrän de blir klang. Lyssnaren tar emot och ger resonans åt musiken men har ingen direkt tillgång till ”verket” utan måste få det genom en tolk, dirigenten, via en mellanhand, orkestern. Så småningom byggs det upp en unik relation av blivande-varande-blivande-varande.

”Dirigera, det kan väl vilken asino som helst, men musicera, eeeh… det är svårt det! Titta inte på den dumma pinnen i min hand! Jag vet inte själv vad den gör. Men känn ­ känn vad jag vill ha. Försök att begripa!”, gormade Arturo Toscanini.

När en dirigent arbetar med en instudering av ett musikstycke får han en inre gehörsföreställning om hur det bör låta. Första prioritet är att gehöret ska sätta en tydlig klangbild ­ eller klangideal ­ som kan etablera sig i örat och handen.

En dirigent måste ha ett dubbelöra, ett för lyssnandet inåt och ett för lyssnandet på orkestern utåt. Och på samma sätt som det finns pianisthänder lär det finnas speciella dirigenthänder som förmår gestikulera och hålla samman en orkester. Tydliga, smidiga handrörelser som lyckas förmedla uttrycks-, tempo- och precisionsimpulser.

Det finns många föreställningar och olika slags musikaliska överbefälhavare med varierande härskaridéer. Dirigering är maktutövning.

Om någon frågar dirigenten efter konserten hur han uppnådde den eller den speciella effekten skulle han inte kunna svara. Han gör mycket utan att veta hur. De flesta är stämningsuppbyggare utan bestämda strikta tolkningsregler.

Och argast av dem alla var Arturo Toscanini: ”Spelar ni verkligen i den här orkestern? Ni hör hemma på en bykrog! Ni lyssnar inte till vad andra spelar. Ni har näsan i noterna ­ brrrrommmmmm! Ni hör inget! Ni dundrar på, brrrrrommmm! Var har ni era öron?”

Som en galen vetenskapsman rev Leopold Stockowski upp temperament och stormiga känslor i en av sina berömda transkriptioner av Johann Sebastian Bachs Toccator och Fugor.
Herbert von Karajan hade ofta väldigt bråttom, han hade ju alltid en flygtid att passa!

Flödets mästare Sixten Ehrlings hittade en stram och samtidigt emotiv stil. Rafael Kubeliks satte alltid ett värdigt tempo. Eller ta Tor Manns dramaturgiska berättartolkningar. Vill man ha sensibilitet längst ut i trollspöet ska man lyssna till Carlo Maria Giulinis andantesatser. Och så vidare och så vidare.

Men så värst mystiskt är det ju inte. Såsom svt:s reality show vill få oss att tro.

Dirigering är som vilket jobb som helst! Maestron är död!

T. Rex – The Slider

Har han en kastrull på huvudet? Vänder vi på konvolutet till Marc Bolans och T Rex vinyl från 1972, ”The Slider” ser vi ryggen av en trollkarl i hög hatt. En Mad Hatter som hämtad från Alice i Underlandet.

Foto är taget av trummisen Ringo Starr och ”råkade” bli ett av pophistoriens vackraste skivomslag.

Ett svartvitt kornigt fotografi av en artist på toppen av sin karriär, laddat med så mycket ensamhet.

Hög som ett hus dedicerar Bolan sin glamrock med orientaliska instick till ”livets fest”. Det senare kanske hörs bättre på låten ”Telegram Sam”. Vad han egentligen menar med texterna är det ingen som vet.

Några år senare krackelerar Bolan i takt med sitt drogberoende. Av den glittriga, androgynt sminkade, färgglada satinmusiken med sina psykedeliska sidoeffekter, finns inte mycket kvar annat än en överviktig föredetting på 30 år.

Under 70-talet avfärdas T Rex som en parentes i pophistorien. Men i dag hör vi låtarna – Metal Guru, Baby Boomerang, Mystic Lady, Ballrooms of Mars – på distans. Samtidigt som vi tummar det förtrollande konvolutet till ”The Slider”.

1977 kör Marc Bolan familjens Cooper Mini rätt in i ett träd av avlider. 

Wendy Carlos: Swithed-on Bach

Wendy Carlos, född Walter Carlos har specialiserat sig på Moog-syntar, där Lpn ”Switched-On Bach” med covers på Johann Sebastian Bachs musik är den mest omtalade.

1968 förstod CBS inte potentialen i Switched-On Bach. Ändå blev det den första klassiska Lp som sålde i över 500.000 exemplar och hamnade på Billboardlista. Och senare kom Carlos musik att hamna i Stanley Kubricks filmer The Clockworke orange och The Shining.

”Switched-On Bach” fick ett blandat mottagande. Kritiker avskydda den för att den skulle trivialisera Bachs Toccator och Fugor. Andra såg den som en virtuos cover. Carlos var ju ändå en driven studioingenjör och elev till elektro-oraklet Vladimir Ussatjevskij.

På omslaget ser vi en maskerad JS Bach med hörlurar. Texten Trans-electronic Music production, anger vartåt det lutar. Bakom Bach öppnar sig Moogens telefonväxel bestående av ett virrvarr knappar och kablar.

Omslaget utstrålar teknik och tradition, precis som Carlos musik har en statisk skönhet som också röjer något av barockmusikens hemligheter.

På ett plan är det svängig, ordlös musik med driv och inre liv. På ett mera dolt plan, är det en undersökning av hur syntetisk musik och musik noterad med gåspenna bildar ett chiffer för tonernas förunderliga enhet.