I dag startar ännu en töntig reality show i teve: SVT:s Maestro. Och ännu en konserverande myt som gör klassisk musik en björntjänst. Trots att tittarna kan ringa in och rösta på vem som vickar rumpan bäst.

Visst kan det höras hur en orkester förstoras eller förminskas i närheten av en bra eller dålig dirigent. Men det enda positiva med SVT:s serie är att den blandar könen och slår hål på det patriarkala ledarskapet. I mytbilden av maestro brukar ingå manlig representation. Män med bestämda åsikter.

I övrigt tycks även den här serien göra allt för att understryka det SVÅRA i att dirigera KLASSISK musik. Alternativt hur MYSIGT och UNDERHÅLLANDE det i själva verket är. 

Det är tveksamt om dirigeringens mysterium kan lösas här, men visst låter det olika beroende på vem som dirigerar; från en blygsam eller rent praktisk sysselsättning till en ofta missförstådd och måttlöst förhärligad verksamhet. Frasering, tempo, attack, linjer, färger, proportioner, hållning, perspektiv, rytm och så vidare förändras under tid.

De svarta prickarna i partituret har ingen mening förrän de blir klang. Lyssnaren tar emot och ger resonans åt musiken men har ingen direkt tillgång till ”verket” utan måste få det genom en tolk, dirigenten, via en mellanhand, orkestern. Så småningom byggs det upp en unik relation av blivande-varande-blivande-varande.

”Dirigera, det kan väl vilken asino som helst, men musicera, eeeh… det är svårt det! Titta inte på den dumma pinnen i min hand! Jag vet inte själv vad den gör. Men känn ­ känn vad jag vill ha. Försök att begripa!”, gormade Arturo Toscanini.

När en dirigent arbetar med en instudering av ett musikstycke får han en inre gehörsföreställning om hur det bör låta. Första prioritet är att gehöret ska sätta en tydlig klangbild ­ eller klangideal ­ som kan etablera sig i örat och handen.

En dirigent måste ha ett dubbelöra, ett för lyssnandet inåt och ett för lyssnandet på orkestern utåt. Och på samma sätt som det finns pianisthänder lär det finnas speciella dirigenthänder som förmår gestikulera och hålla samman en orkester. Tydliga, smidiga handrörelser som lyckas förmedla uttrycks-, tempo- och precisionsimpulser.

Det finns många föreställningar och olika slags musikaliska överbefälhavare med varierande härskaridéer. Dirigering är maktutövning.

Om någon frågar dirigenten efter konserten hur han uppnådde den eller den speciella effekten skulle han inte kunna svara. Han gör mycket utan att veta hur. De flesta är stämningsuppbyggare utan bestämda strikta tolkningsregler.

Och argast av dem alla var Arturo Toscanini: ”Spelar ni verkligen i den här orkestern? Ni hör hemma på en bykrog! Ni lyssnar inte till vad andra spelar. Ni har näsan i noterna ­ brrrrommmmmm! Ni hör inget! Ni dundrar på, brrrrrommmm! Var har ni era öron?”

Som en galen vetenskapsman rev Leopold Stockowski upp temperament och stormiga känslor i en av sina berömda transkriptioner av Johann Sebastian Bachs Toccator och Fugor.
Herbert von Karajan hade ofta väldigt bråttom, han hade ju alltid en flygtid att passa!

Flödets mästare Sixten Ehrlings hittade en stram och samtidigt emotiv stil. Rafael Kubeliks satte alltid ett värdigt tempo. Eller ta Tor Manns dramaturgiska berättartolkningar. Vill man ha sensibilitet längst ut i trollspöet ska man lyssna till Carlo Maria Giulinis andantesatser. Och så vidare och så vidare.

Men så värst mystiskt är det ju inte. Såsom svt:s reality show vill få oss att tro.

Dirigering är som vilket jobb som helst! Maestron är död!