Pink Floyd: Atomic Heart Mother

Vad är väl ett skivkonvolut om inte i en bit kartong som skyddar skivan från repor. Ett bra omslag räddar inte en dålig inspelning? Fel omslag kan betyda döden för en skiva?

Se Pink Floyds skiva ”Atom Heart Mother” från 1970 av Hipgnosis’ John Blake. Det saknar kanske elegansen i Sgt. Peppers fotomontage, har inget av Santanas hippieorientalism, ingen vågad seriestripp som Mother of Invensions ”Weasels ripped my flesh”, äger inget av Andy Warhols realism eller fyndig surrealism som Manfred Mann’s Earth Bands ”The roring Silence”.

Bara ett foto på en kossa snett bakifrån i en trist hage. Ändå tillhör omslaget i all stramhet ett av de tio mest uttrycksfulla eftersom det lyckas spela på det oskyldiga och allmängiltiga. Kan man föreställa sig något mera allmänt än en mjölkstinn kossa – och något så ohyggligt med tanke på titeln Atomic Heart Mother?

Ytan (konvolutet) och innehållet (musiken) väver ihop natur och kultur. Musikaliskt söker Pink Floyd en ny identitet för att slutligen hamna i ett 23 minuter långt orkesterkluster med stråkar, blås och kör.

Den politiska undertexten. Soundet. Den gudomliga låtlängden. Sammansättning av slump och medvetna val. Och kossan som ser på oss med sina kloka ögon.

Miles Davis: Tutu.

Året är 1986. Miles Davis har decennier av framgångar i ryggen. Nu är det meningen att han ska in i studio och banda tillsammans med Prince. Men Prince tappar bort sig själv och och byter snart namn till ”Tecknet”, The Sign. Skivbolaget tvingas tänka om.

Sedan 50-talet hade Davis förkroppsligat allt som är coolt – i sina solon, sin bildkonst och klubbromantik, i sitt för tidiga hipphoppmode. Miles är tveklöst den coolaste, alltsedan hans första stora Quintet med John Coltrane.

På skivan Tutu möter oss plötsligt den andre, ocoole, som fortfarande är en av världens bästa jazztrumpetare. Plattan blir Miles mest självbiografiska, mycket tack vare omslagets närbildsestetik av fotografen Irving Penn.

Musiken är starkt inspirerad av 1980-talets R & B och funk , med flitig användning av syntar och sequencers. I bakgrunden eldar Marcus Miller på med trummaskiner, samplingar, rusningar på bandlösa basar, funktummar och bassklarinetter!

Miles har två val, försvinna in i tekniken eller ställa sig i ett snett-oavanför-perspektiv och överträffa sig själv. Han väljer det senaste.

Albumet är döpt som en hyllning till ärkebiskopen Desmond Tutu , den första svarta ärkebiskopen i Kapstaden. Och slutspåret ”Full Nelson” hänvisar förstås till Nelson Mandela.

Diamanda Galas: Plague Mass

Diamanda Galas ”Plague Mass” från 1991, letar sig långt utanför musikens rågångar och tar ställning för rätten att leva ut oavsett etiketter och tillhörighet.

Galas är rent av skrämmande obegränsad. Det finns något i hela hennes artisteri som kräver kaos. Inte bara som en provokation utan som en spark i skrevet på vår inrutade konsensusvärld.

Viskande, skrikande, gurglande, sjungande, gestaltar hon den desperation som finns i hela begreppet ”musik” och den förnedring det innebär att behöva fly för den man är.

Lite högtidligt kan man säga att hon är röstens hus, och att rösten är hennes fingeravtryck. Plötsligt en dag inser hon att hon blivit just den här människan på grund av rösten.

Samtidigt är rösten lite kuslig för den har ingen fast kropp. Men vad rösten än är, så är den ofrånkomlig och finns överallt. Utan datorer. Utan flimrande monitorer. Knappt någon elektricitet alls. Rösten är kött och blod och luft.

Omslaget från Mute Records balanserar skickligt på en avsatts till skräckfilm (Carrie) och smärtsam body-art (Stelarc). Det ser ut precis som musiken låter: ”There are no more tickets to the funeral”.

Joy Division: Unknown Pleasures

Enkelhet äger. När Peter Saville designar postpunkarna Joy Divisions Lp ”Unknow Pleasures” 1979, kan man undra ifall han är medveten om hur rätt han hamnar.

Bristen på förbindlighet skapar spänning mellan det vi ser och det vi hör. Vi ser en svart kvadrat med en liten vit rektangel av täta ryckiga, nervösa linjer (ett sonogram över en av låtarna) inramat av en bred svart sorgkant. I konvolutet ligger en lp med tung, fysisk, urban rockmusik, som blottade dödköttet i 80-talets begynnande disco.

Skivan innebär att gruppen blir känd internationellt. Men strax innan Joy Division ska turnera i USA hänger sig sångaren Ian Curtis i maj 1980. Övriga medlemmar fortsätter under namnet New Order.

På ”Unknow Pleasures” möts det förtryckta med det befriade. Trummorna låter skrot. Gitarren och basen spelar med kirurgisk exakthet. Sångaren är precis så rädd och ovillig att stå på en scen som det låter.

Joy Division valde låtarna de skulle spela precis innan konserten och de varvade korta och långa, svåra och lätta på grund av Curtis svåra epilepsi. Stämningen har lyckligtvis överflyttats till plattan, och aldrig har det mörka varit lika vackert, befriande och angeläget.

Kraftwerk: Trans-Europe Express

1977. Tyska Kraftwerk reser med tåg från Paris i östlig riktning. Perfekt musik med den arketypiska framåtrörelsen som viker av i kurvorna med sina speciella dopplereffekter.

Albumet ”Trans-Europe Express” har två teman. Ett handlar om hur underbart illusoriskt Europa kan vara, där man plötsligt möter David Bowie och Iggy Pop i en andraklassvagn. Andra temat handlar mera om hur tågresande kan jämställas vid att färdas mentalt i tid och rum.

Metall stöter mot metall när buffertar möts och godsvagnar rangeras. Det sjunger om rälsen när vi passerar Franz Schuberts hemstad Himmelpfortgrund. Stationshus efter stationshus svischar förbi i ett tillsynes ändlöst Europa.

Men mest genialt är ändå omslaget som gjordes i två versioner. Ett som går i Marleen Dietrich’s anda, fotograferat av Maurice Semour i New York 1975. Och ett kraftigt retuscherat filmstjärneomslag (fotot av J Stara) för den engelskspråkiga marknaden.

Här möts konvolut och musik på ett otvunget sätt.

Den tillbakalutade, intellektuella smartnessen och regisserade dekadansen står för allt det som Kraftwerk är en del av: Den kollektiva sucken efter ett Europa som inte längre existerar.

Igor Stravinskij: Le Sacre du Printemps

Paris 1913. Det har skrivits hyllmil om skandalen kring Igor Stravinskijs balett ”Le Sacre Du Printemps” (Våroffer). Känt bland annat för att det byter taktart 150 gånger de sista 20 takterna.

På frågan från journalisten Robert Crafts om vad han älskat mest i Ryssland svarade Igor: ”Den våldsamma ryska våren som tycktes komma igång under en timme och som gav intryck av att hela jorden sprack.”

Stravinskij kommenterade senare uruppförandet av ”Offret” med: ” Jag var äcklad. De stackars dansarna kunde förstås inte höra någonting på grund av oväsendet i publiken. Djagilev beordrade ljusmästarna att omväxlande tända och släcka ljuset för att på så sätt försöka få slut på oväsendet. Det är allt jag minns av uruppförandet.”

Undrar om det är det han tänker när han fäller upp glasögonen och fäster blicken rätt i betraktaren på Arnold Newmans geniala omslagsfoto?

Bilden har det som konvolut till klassisk musik normalt saknar. En stark ikonografi av ögonblickets essens som till exempel finns i porträtt av Rembrandt och Goya. Dessutom är det skönt att slippa den klassiska musikens drypande landskapspanoraman som oftast bara ställer sig ivägen för musikupplevelsen.

Jag började lyssna till Olle Ljungström oroväckande sent. För sent? Så nu försöker jag ta en kvart Olle om dan.

Har verkligen saknat den här såriga och starka, ironiska och samtidigt uppriktiga rösten. Själv har han alltid hävdat att han saknar röst. Men lyssna hur han väger ordens och melodiernas nyanser.

Nu har Ljungström hittat hem. För första gången på många år har han en fast punkt i livet och trivs i sitt gamla hus i Gräfsnäs utanför Alingsås. Lika förvånad som alla andra att han överlevt.

“Jag bor på landet, åker moppe och spelar en hel del. Jag trivs, så gott som det går”, säger han till Expressen.

Idag fyller han 50 år och belönas samtidigt med Cornelis Vreeswijk-priset. Med en motivering som träffar mitt i prick:

”Årets Cornelis Vreeswijk-pris går till en sångare och låtskrivare vars konstnärskap är lika stort, som hans liv varit stormigt. Olle Ljungström är dina drömmar, han är den som aldrig säger nej… Hans nasala och slagfärdiga stockholmska flyttar däremot aldrig. Den letar sig in oss och bygger bo.”

Grattis Olle! Jag firar din dag med att lyssna till En förgiftad man.

David Bowie: Low

1963 skriver Walter Tevis sci-fi-novellen ”The Man Who Fell to Earth”. En främmande civilisation från planeten Anthea lider akut brist på vatten. Humanoiden Thomas Jerome Newton, spelad av David Bowie, misslyckas i sina försök att skaffa vatten och tappar så småningom kommunikationen med sitt eget folk. Samtidigt gör aptiten på alkohol, mode och sex honom apatisk. Och som fånge på jorden kan han dessutom inte åldras.

I samband med filminspelningen flyttar Bowie till Berlin för att få bukt med sitt eget drogproblem. Han försöker bryta med sitt förflutna efter skivan ”Station to Station” och skriver filmmusiken till The Man Who Fell to Earth som regissören dissar.

Delar av den täta, dystopiska filmmusiken blir istället mästerverket ”Low”. Med en ovanlig kombination av dissonanta syntar och atmosfärskapande elektronik (Brian Eno), taggiga gitarrer (Ricky Gardener), och avig sång på ett påhittat språk.

Den utomjordiska instrumentalmusiken med inslag av både Gustav Mahler och svalt ekande skymningsmusik som i Warszawa och Art Decades, spelades in i legendariska Hansa Studio Berlin.

Nu tillhör det ovanligheterna att musik, strikt ikonografiskt, lyckas vara en direkt spegling av konvolutet. Här är undantaget.

  Joni Mitchell: Hits

Hon har kallats idolernas idol. Det är svårt att överskatta Joni Mitchells betydelse för Sing&Songwriter-traditionen. Likväl är det mest utmärkande för Mitchell att hon fortfarande är underskattad.

Lyssna till albumet Hits med den gudomliga ”Both Sides Now” som sista spår.

Som nioåring fick hon polio och låg länge på sjukhus, nära totalförlamning. Hon tillfrisknade, men orkade först inte trycka ner alla strängarna på greppbrädan till sin ukulele. Så föddes hennes berömda omstämningar för att få fram egna klanger. Någon har räknat ut att hon använt 91 unika gitarrstämningar på sina skivor.

Trots att konnässörerna menar att skivan Blue från 1971 är hennes bästa kan man välja ”Hits” från 1996. Hon har nämligen aldrig haft några riktigt hitsinglar att tala om. ”Hits” är alltså både förutsägbar och vilseledande; lite baktung med fnittrig pop som ”Big Yellow Taxi” och ”Raised on Robbery” och en del Woodstockromantik.

Det är spänningen omslag-musik som är grejen. Fotot kunde vara taget av Andy Warhol och hela omslaget präglas av ett warholskt manipulativt seende.

Fotot blir ett överskridande medium för reportagets och kommersens gränser. En förpackning visserligen, men ett djupare samband; ett varaktigt förhålland mellan bild och musik. 

Radio SOM – Soundofmusics egen webradio bullar upp norsk musik av norska musiker – Norge Non Stop.

Det är inte ett sorgeprogram utan en hyllning till kampen för konstnärlig frihet, för modet och lusten att berika livet och världen. Med artister som Supersilent, Kim Hiorthøy, Lemur, Maja Ratkje, Lemur, Susanna and the Magical Band, Paal Nilssen-Love, Svarte Greiner, Arne Nordheim, Jana Winderen, Lasse Marhaug, Huntsville med flera.

I studion Sven Rånlund, i lusekofte.  

För lyssning och komplett spellista utför en enkel knapptryckning här.