Skivfodral 3
avIgor Stravinskij: Le Sacre du Printemps
Paris 1913. Det har skrivits hyllmil om skandalen kring Igor Stravinskijs balett ”Le Sacre Du Printemps” (Våroffer). Känt bland annat för att det byter taktart 150 gånger de sista 20 takterna.
På frågan från journalisten Robert Crafts om vad han älskat mest i Ryssland svarade Igor: ”Den våldsamma ryska våren som tycktes komma igång under en timme och som gav intryck av att hela jorden sprack.”
Stravinskij kommenterade senare uruppförandet av ”Offret” med: ” Jag var äcklad. De stackars dansarna kunde förstås inte höra någonting på grund av oväsendet i publiken. Djagilev beordrade ljusmästarna att omväxlande tända och släcka ljuset för att på så sätt försöka få slut på oväsendet. Det är allt jag minns av uruppförandet.”
Undrar om det är det han tänker när han fäller upp glasögonen och fäster blicken rätt i betraktaren på Arnold Newmans geniala omslagsfoto?
Bilden har det som konvolut till klassisk musik normalt saknar. En stark ikonografi av ögonblickets essens som till exempel finns i porträtt av Rembrandt och Goya. Dessutom är det skönt att slippa den klassiska musikens drypande landskapspanoraman som oftast bara ställer sig ivägen för musikupplevelsen.