Joy Division: Unknown Pleasures

Enkelhet äger. När Peter Saville designar postpunkarna Joy Divisions Lp ”Unknow Pleasures” 1979, kan man undra ifall han är medveten om hur rätt han hamnar.

Bristen på förbindlighet skapar spänning mellan det vi ser och det vi hör. Vi ser en svart kvadrat med en liten vit rektangel av täta ryckiga, nervösa linjer (ett sonogram över en av låtarna) inramat av en bred svart sorgkant. I konvolutet ligger en lp med tung, fysisk, urban rockmusik, som blottade dödköttet i 80-talets begynnande disco.

Skivan innebär att gruppen blir känd internationellt. Men strax innan Joy Division ska turnera i USA hänger sig sångaren Ian Curtis i maj 1980. Övriga medlemmar fortsätter under namnet New Order.

På ”Unknow Pleasures” möts det förtryckta med det befriade. Trummorna låter skrot. Gitarren och basen spelar med kirurgisk exakthet. Sångaren är precis så rädd och ovillig att stå på en scen som det låter.

Joy Division valde låtarna de skulle spela precis innan konserten och de varvade korta och långa, svåra och lätta på grund av Curtis svåra epilepsi. Stämningen har lyckligtvis överflyttats till plattan, och aldrig har det mörka varit lika vackert, befriande och angeläget.