Diamanda Galas: Plague Mass

Diamanda Galas ”Plague Mass” från 1991, letar sig långt utanför musikens rågångar och tar ställning för rätten att leva ut oavsett etiketter och tillhörighet.

Galas är rent av skrämmande obegränsad. Det finns något i hela hennes artisteri som kräver kaos. Inte bara som en provokation utan som en spark i skrevet på vår inrutade konsensusvärld.

Viskande, skrikande, gurglande, sjungande, gestaltar hon den desperation som finns i hela begreppet ”musik” och den förnedring det innebär att behöva fly för den man är.

Lite högtidligt kan man säga att hon är röstens hus, och att rösten är hennes fingeravtryck. Plötsligt en dag inser hon att hon blivit just den här människan på grund av rösten.

Samtidigt är rösten lite kuslig för den har ingen fast kropp. Men vad rösten än är, så är den ofrånkomlig och finns överallt. Utan datorer. Utan flimrande monitorer. Knappt någon elektricitet alls. Rösten är kött och blod och luft.

Omslaget från Mute Records balanserar skickligt på en avsatts till skräckfilm (Carrie) och smärtsam body-art (Stelarc). Det ser ut precis som musiken låter: ”There are no more tickets to the funeral”.