Skivfodral 7
avMiles Davis: Tutu.
Året är 1986. Miles Davis har decennier av framgångar i ryggen. Nu är det meningen att han ska in i studio och banda tillsammans med Prince. Men Prince tappar bort sig själv och och byter snart namn till ”Tecknet”, The Sign. Skivbolaget tvingas tänka om.
Sedan 50-talet hade Davis förkroppsligat allt som är coolt – i sina solon, sin bildkonst och klubbromantik, i sitt för tidiga hipphoppmode. Miles är tveklöst den coolaste, alltsedan hans första stora Quintet med John Coltrane.
På skivan Tutu möter oss plötsligt den andre, ocoole, som fortfarande är en av världens bästa jazztrumpetare. Plattan blir Miles mest självbiografiska, mycket tack vare omslagets närbildsestetik av fotografen Irving Penn.
Musiken är starkt inspirerad av 1980-talets R & B och funk , med flitig användning av syntar och sequencers. I bakgrunden eldar Marcus Miller på med trummaskiner, samplingar, rusningar på bandlösa basar, funktummar och bassklarinetter!
Miles har två val, försvinna in i tekniken eller ställa sig i ett snett-oavanför-perspektiv och överträffa sig själv. Han väljer det senaste.
Albumet är döpt som en hyllning till ärkebiskopen Desmond Tutu , den första svarta ärkebiskopen i Kapstaden. Och slutspåret ”Full Nelson” hänvisar förstås till Nelson Mandela.