Pink Floyd: Atomic Heart Mother

Vad är väl ett skivkonvolut om inte i en bit kartong som skyddar skivan från repor. Ett bra omslag räddar inte en dålig inspelning? Fel omslag kan betyda döden för en skiva?

Se Pink Floyds skiva ”Atom Heart Mother” från 1970 av Hipgnosis’ John Blake. Det saknar kanske elegansen i Sgt. Peppers fotomontage, har inget av Santanas hippieorientalism, ingen vågad seriestripp som Mother of Invensions ”Weasels ripped my flesh”, äger inget av Andy Warhols realism eller fyndig surrealism som Manfred Mann’s Earth Bands ”The roring Silence”.

Bara ett foto på en kossa snett bakifrån i en trist hage. Ändå tillhör omslaget i all stramhet ett av de tio mest uttrycksfulla eftersom det lyckas spela på det oskyldiga och allmängiltiga. Kan man föreställa sig något mera allmänt än en mjölkstinn kossa – och något så ohyggligt med tanke på titeln Atomic Heart Mother?

Ytan (konvolutet) och innehållet (musiken) väver ihop natur och kultur. Musikaliskt söker Pink Floyd en ny identitet för att slutligen hamna i ett 23 minuter långt orkesterkluster med stråkar, blås och kör.

Den politiska undertexten. Soundet. Den gudomliga låtlängden. Sammansättning av slump och medvetna val. Och kossan som ser på oss med sina kloka ögon.