Redan under 50-talet skulle den elektroniska musiken minska människans avstånd till rymden. Och så är det säkert för en del elektroakustiker än i dag, att det musikaliska universum som ju faktiskt låter sig skapas inom en ljudstudios väggar och tak fortfarande ger liv åt den kosmologiska ingenjörsdrömmen.
En möjlighet att förädla den romantiska drömmen om ”konserten” är att utveckla högtalarorkestern. Här blir högtalaren ett slags surrogatmusiker arrangerad i en orkester. Musiken blir inte så bunden till stereo utan kan vandra friare i sidled, höjdled och djup i rummet.
Men som puristisk konst är framtidsutsikterna mindre goda. Dels ställer högtalarkonserter optimala krav på lyssningen, dels är högtalaren i sig hopplöst föråldrad. Verkningsgraden blir sällan tillräcklig, om tonsättaren själv får bestämma.
Då är det i blandformerna framtidstron är som störst. En av dessa konstnärer som startade i det som en gång kallades multimedia är Rolf Enström.
Lördag 1:e oktober, kl 19.30 på Fylkingen i Stockholm, blir det profilkonsert med ett axplock nyskriven och äldre musik, filmer och performances med och av Enström. Medverkande: elektroniska handskar, Orb och Stockholms Axxophone Quartet m.fl.
Sedan en tid har han arbetat med att skapa egna elektroniska instrument med olika typer av sensorer. Med hjälp av ljus, magnetism, gravitation och rörelser påverkas ljudande förlopp och kompositionerna uppstår i stunden.
Med arbetshandskar, beprydda med allsköns elektronik som accelerometrar, sensorer för synligt och osynligt ljus m.m. kan han alltså dirigera en virtuell elektronmusikorkester.
En annan av dessa prylar är ”Orben”; en genomskinlig kula varmed man kan skapa musik. Orben känner av position i rummet och är känslig för ljus, gravitation och magnetism.
Det är sånt en elektroakustiker kan syssla med. Rymdgrejer.
1-2 oktober firas Allan Pettersson-dagar i huvudstaden. Det är hundra år sedan sveriges mest melankoliske symfoniker föddes och trettioett år sedan han avled.
Platsen för festivalen med fri entré (det hade Pettersson gillat!) är Högalidskyrkan. Och utöver konserter uppmärksammas han i föredrag-, foto- och notutställningar.
Trots sjutton symfonier som slagträ kände sig Allan Pettersson ständigt förbigången och nonchalerad. Hur ofta hans musik än spelades gjorde det honom ont. Varför? Ett svar på lut är förstås att Allan Pettersson nyttjade musiken i rent terapeutiskt syfte och ett av de slitna citaten är också mycket riktigt: ”Det verk jag arbetar med är mitt liv.”
För att intressera sig för Allan Petterssons musik bör man alltså intressera sig för hans miserabla liv – den fattige proletären, förvärkt av bitterhet.
Trodde jag, innan jag helt nyligen läste Laila Barkefors avhandling ”Gallret och stjärnan”. Boken är fullt läsbar utan att avkräva läsaren 80 poäng i musikvetenskap. Analysen börjar i de gängse Petterssonbilderna som må vara lika riktiga som överdrivna: ”den troende vetenskapsmannen”, ”sanningsägaren”, ”bekännelsemusikern”. Ingen kan däremot ta ifrån någon de sanningsupplevelser som man säger sig ha fått på grund av kraften i Petterssons musik. Den nionde symfonin beskrivs till exempel som en: ”infernovandring”, ”dödsdans”, ”roman”, ”ett enda oerhört andetag”, ”ett ljudlandskap”.
Under 70-talet sitter han där med sin vrede, invalidiserad, sårad, missförstådd. Ett av hans sista uttalanden blir därför något oväntat. I en filmsekvens säger Allan Pettersson: ”Jag tycker inte synd om mig själv. Jag ser mig utifrån, men det kan ni nog inte förstå. När jag stönar är det en sorts smärtreflex som egentligen inte har med mig att göra.”
Sårad!? Missförstådd!? Laila Barkefors försöker fånga vad Allan Petterssons musik egentligen säger och finner delar av svaret i de tjugofyra Barfotasångerna från 40-talet. Sångerna berör fantasins kraft och hur man på bästa sätt trots svåra omständigheter lyckas hålla liv i sin längtan.
Här tangerar Petterssons musik samtidigt realismen på det skönas bekostnad. Metodiskt och lyhört närmar hon sig ”det direkta tilltalet” och så småningom även Allan Petterssons musikaliska berättarteknik (en kombination av klassiska former, motivisk metamorfos, en originell citatteknik och en gestik med rötter i affektläran och därtill de ”banala tonfallen”).
Till det nya i forskningen hör den tvärvetenskapliga öppenheten och den litterära pendangen till romanen och författare som Eyvind Johnson och Lars Ahlin. Pettersson … ”genomförde samma förvandling av genren som arbetardikterna av romanformen. Han tillförde sin livskunskap, han bokstavligen gav röst åt hittills undanträngda erfarenheter. Han bröt med ett schablontänkande som innebar att fattiga, anonyma arbetare i musiken enbart skulle kunna höra visor, dragspelsmusik, blues- och dansmusik …
Besök festivalen. Gå barfota in i de sjutton symfonierna och sedan är det dags att dö.
”INSPELNINGSSTYCKE IV: Spela in ett band med ljudet av stjärnorna som rör sig. Lyssna inte på bandet. Klipp sönder det och dela ut det till folk på gatan. Eller sälj det till rimligt pris”.
Jag läser att tonsättaren Mats Lindström har fått ett ovanligt uppdrag att göra en ljudinstallation i Klimov Museum of aviation engines i St Petersburg.
Han kallar verket Авиамоторная серенада, med en tydlig referens till rysk futurism.
Klimovmuseet innehåller nämligen en stor samling Sovjetiska och Ryska motorer för helikoptrar, tanks och jetplan. Installationen bygger på färska inspelningar av motorer från den angränsande Klimovfabrikens testriggar av motorer som fortfarande produceras.
Projektet är ett uppdrag från den ryska stiftelsen ProArte och en del av den 10-årsjubilerande festivalen ”Contemporary art in traditional museums”. Sedan starten år 2000 har ProArte Foundation presenterat över 100 olika konstprojekt i 55 olika museum. Årets festival omfattar 12 projekt på lika många museum.
Den som har vägarna förbi St Petersburg bör alltså inte missa utställningen som avslutas söndag den 16 oktober.
Lundensiska Ljudmiljöcentrums nyhetsbrev förser mig, som vanligt, med månadens väsentligheter på ljudområdet. Här några nyheter:
Bättre hörsel till kulturministern
Lena Adelsohn Liljeroth (M) är svårt hörselskadad sedan födseln, men har i början på sommaren har fått en ny typ av hörselimplantat på sitt vänstra öra. Det handlar om en ny typ av cochlea-implantat, som kan ge personer med partiella hörselskador möjlighet att få förbättrad hörsel. Tidigare slogs den befintliga hörseln i regel ut när elektroder sattes in i hörselsnäckan, vilket gjorde att endast döva eller mycket gravt hörselskadade opererades. Nu visar det sig att hörseln går att bevara genom tunnare och kortare elektroder. Därmed öppnas stora möjligheter att operera människor som har kvar sin bashörsel, men som förlorat möjligheten att höra diskantljud. Nu hoppas många på fortsatt god läkningsprocess för kulturministern och ser fram emot något så ovanligt som en lyhörd politiker.
Öronlösa hajar diggar hårdrock
Det är sedan lång tid tillbaka konstaterat att hajen är både en intelligent och nyfiken varelse. Att hajar skulle vara musikaliska är dock mindre känt. En australiensisk båtuthyrare som intresserat sig för att utforska hajens beteende har dock snubblat på en ny upptäckt, nämligen att hårdrock och speciellt musik av gruppen ACDC tycks göra hajen mindre aggressiv och till och med så kelsjuk att den stryker sig mot högtalarna om det är rätt låt som spelas. Hajarnas favoritlåt tycks vara ”You Shook Me All Night Long”. Inget sägs om man funnit någon speciellt gynnsam tonart. Men Ljudmiljöcentrum föreslår att prova med tonarten A-shark.
Glassbil till domstol
Glassbilens ljudsignatur är inte uppskattad överallt. Även i år strömmar klagomål på bilens jingel in. Nu senast har en Mariestadsbo anmält Hemglass till Miljödomstolen. På olika håll i Sverige anmäls företaget av människor som under flera timmar i veckan störs av glassbilens envisa melodislinga. Ljudmiljöcentrum frågar sig hur det skulle vara om alla företag hade sin företagsjingel tutande på högsta volym så fort de var ute på försäljningsturne?
Leonard da Vinci undersökte allt. Bland annat en strålande fernissa som skulle kunna rädda musiken från krackelering och akustisk förångning. Det upplevdes som ett verkligt problem av renässansgeniet.
500 år före bandspelare.
Da Vinci: ”Måleriet är i så måtto överlägset ljudet som det inte är dömt att dö i samma ögonblick som det väcks till liv, vilket ju är fallet med den olyckliga musiken… Musiken, som förflyktigas samtidigt som den uppstår, är vanlottad i förhållande till måleriet, som med användningen av fernissa har blivit evigt”.
Kunde han uppfinna ett lack som gick att bestryka ljudet med innan det gled in i tystnaden ?
Den enda skillnaden nu och då är att ljuden har bytt källor och karaktär. Men vardagsljuden börjar alltmer leta sig in i musiken – och musiken leta sig ut i vardagen.
Först var det spårvagnar, skrivmaskiner, flygplansmotorer och telefoni som fick en egen rad i orkesterpartituret. Sedan blev det jetflyg, bilmotorer, datorer och hela industrier. Målet var att erkänna alla ljud som musik, även de orena formerna.
På motsvarande vis har det i etablissemanget alltid funnits ett starkt behov av att avfärda bullerkonstens disharmonier och flytande identitet. Att låta musiken blir ”inget annat än natur och vardag” får sällan bredare gehör.
Man kan till exempel inte söka till Musikhögskolan och uppge att huvudinstrumentet är piano och biinstrumentet röjsåg.
En flicka berättade en gång att hon i en dröm hade försökt få sin familj att försonas genom att sammanföra dem till intressanta ackord.
Själv drömmer jag i olika tonarter när det är vinter eller sommar, vår eller höst.
Vid fullmåne är det klara distinkta ackord i harmonisk moll. Framåt våren är det mera fritt improviserat. När människor förekommer i drömmarna har de tydliga tonhöjder.
Platser drar åt dur eller moll och drömmen ligger kvar i kroppen hela dagen efteråt som ett känsloläge, ett mood.
En sådan natt hade jag i natt. Den såg ut ungefär så här…
