Hur kommer det sig att ljud uttalas så olika? Uppfattar olika kulturer ljuden på skilda sätt, eller har världens grisar, får och insekter olika dialekter precis som vi?
På engelska låter grisen oink oink. På svenska nöff nöff.
På franska låter katten ron ron. På engelska purr purr. Men på tyska låter katten schnurr schnurr.
På svenska låter kossan mu mu. På franska moo moo.
På svenska låter biet bzz bzz. På engelska buzz buzz. På arabiska låter biet zuz zuz. Japanska bu bun. Och på vietnamesiska låter samma bi vu vu.
Stora delar av ljudens associationskraft har gått förlorad. Men på sina platser förekommer små ljudsällskap som sekteristiskt associerar till bestämda ljud.
Motorcrossklubben som lyssnar till varvtalen. HD-klubben som lyriskt avnjuter tvåtaktsljudet. Flygakrobaterna vänförening. Föreningen för kulmotorns främjande. Den lilla grupp av turister som varje sommar besöker Lau på Gotland för att höra kyrkans efterklang på 11 sekunder. Här finns också föreningen som åker till Shah Abbas moské i Esfahan där man rakt under kupolen kan höra sju ekon.
Eller den exklusiva japanska sammanslutningen kring livets fantomljud, som lyssnar till kluckandet från kyrkogårdarnas vattenbehållare och en gång om året samlas för att höra nattens drottning fälla ut sina sällsynta kronblad.
På Schopenhauers tid kunde filosofen med visst stöd för sin övertygelse påstå, att ”Denna bok gestaltar en enda tanke”. Idag är de ständiga avbrotten ofta akustiska. Mobilen ringer (med tätare signaler för att snabba på genomströmningen i axeväxlarna). Glassbilen tutar. Bokbussen tutar. Reklaminslagen i TV överstyrs i ljudnivå för att skapa tittarkontakt.
Är det något de flesta människor ogillar är det avbrott. Men oavsett hur ljudligt ett reklaminslag än är, är det inte ljudligt nog för annonsören.
Fordon kör, dyker och flyger fortare; ljudet vispar runt i biosalongen fortare, fortare, fortare.
En minut är en evighet. Tio sekunder en ocean av tid. Så vad gör vi? Vi drömmer om att röra oss snabbare än ljudet för att slippa bli avbrutna.
Fråga tio personer från vitt skilda kulturer om deras favoritljud. Man skulle kunna tro att en japan gillar elektriska ljud, att en tysk föredrar mekaniska ljud, i högre grad än en urinvånaren på en isolerad ö utan el och rinnande vatten. Men så är det alltså inte.
Högst upp på listan kommer alltid hav och andra vattendrag, och sedan fågelsång, vindens kalla och varma ljud, lövsus och skrattande barn. Dessa fem ljud är fem i topp oavsett ålder, kön, klass, kultur.
Det är nästan alltid vildmarkens atmosfärljud vi refererar till, omedvetet. Det tycks finnas mera visdom där.
I städerna har man alla ljud nära inpå kroppen. I vildmarken selekterar man nära ljud och avlägsna ljud på flera kilometers avstånd.
Hörseln – och musikörat – fungera som ett hyperkänsligt ekolod.
Generalpaus (G.P) står det ibland i noterna. Stråkar, pukor, bleck- och träblås gör en häftig inbromsning. Trumhinnorna ställer sig i givakt. Men tyst blir det aldrig.
Runtom flödar en progressiv musik som följer andra lagar; ventilationssystemens musik, andetagens musik, förväntningarnas musik, programbladens musik, harklingarnas musik, stolskrapens musik.
Kompositörer och musiker får förlåta, men parallellt med deras verksamhet finns en ännu större repertoar av antimusik, som i många kulturer uppfattas som självklar. Till exempel i indisk filosofi där varje åtskillnad mellan konst och liv är overklig och opraktisk.
Det finns ingen tom rymd. Alltid finns något att höra. Tystnaden är alltså ingen fungerande flyktväg bort från oljuden.
Rymdforskare har fångat upp en kusligt låg, brummande baston, 57 oktaver under ettstrukna C, från ett svart hål 250 miljoner ljusår bort.
Har universum ett ljud? Ja, menar vissa astronomer.
Det tycks vara samma gamla atomer som grekerna en gång studerade när vetenskapen nu vill förklara Teorin För Allt.
Supersträngteorin antyder att det mikroskopiska landskapet ända fram till gränsens gräns är fullt av små strängar, eller vibrationsmönster som orkestrerar universums utveckling. Enligt forskarna blåser förändringens vindar genom ett vindharpsliknande universum.
Allt har ett ljud. Från de subatomära kvarkarnas febrila dans till de binära stjärnornas sedesamma vals och från den stora smällens ursprungliga eldklot till galaxernas majestätiska virvlande på valvet.
Det verkar som om ursprungliga ljud har störst betydelse. Till exempel den rika symboliken från ljudet av vatten och hav; de flesta människor säger sig vilja bo i ett litet hus vid havet.
Vatten är föränderligt och kan ge många associationer. Vatten blir aldrig långtråkigt att lyssna till, ungefär som en eld aldrig upplevs som monoton. Man kan höra vatten som regn, bäckar, floder, vattenfall och vågor. Långt därinne leder det tankarna till oändlighet. Och människans marina ursprung.
Vatten dör aldrig utan genomgår en komplett cykel. Det återvänder som regn och börjar om på nytt.
Vi inbillar oss kanske att alla bäckar och åar låter likadant var vi än befinner oss, men så är det inte. Vatten är det mest likartade och mest variationsrika ljudet vi har.
Det sägs att ljudintresserade inte bör jobba på radio. Att själva ljudkonsten har gått förlorad till förmån för pladder och musiklistor.
Men plötsligt händer det. SR Musiks Hjärtslag av Per Feltzin har nominerats till radions Oscar, Prix Europa, och tävlar i klassen ”Radio Music”. Just för att Hjärtslag är en akustisk upplevelse med bildningsknorr.
– Det är kul att denna genreblandning av musik och journalistik uppmärksammas, faktiskt för första gången på Prix Europa, säger Feltzin i ett pressmeddelande.
Totalt 574 bidrag, varav 159 radioproduktioner, från 36 länder skickades in till årets Prix Europa, där Europas bästa tv, radio och online-produktioner utses.
Så lyssna till ett avsnitt av Hjärtslag här. Själva tävlingen avgörs den 23-29 oktober i Berlin.
Här är en text om krig och musik som ligger och skaver. Nu måste den ut ur hårddisken.
Imponerande. Det finns inte så mycket annat att säga om ”… Next stop is Vietnam – The War on Record: 1961-2008″ från Bear Family Records. Ambitionen är en heltäckande musikskildring av Vietnamkriget från amerikansk horisont. 13 fullmatade cd, 300-sidig bok i Lp-format och CD-ROM med tillhörande sångtexter.
Från protestsånger till propaganda som ”It’s America, love it or leave it”, till krigsromantik som ”American Heroes”. Från det sockrade budskapet ”Where Have All The Flowers Gone” till det punkiga ”Kill for Peace”. Här finns nyhetsrapporter och intervjuer som binder ihop och ökar radiokänslan. I snyggaste design.
Det tyska förlaget Bear Family har tänkt på allt – utom musik från Vietnam! Men jag är beredd att stämma upp i världspressens hyllningskör: ”Monumentalt!” Det är en antologi över ett kolonialt projekt, där något så flyktigt som musik lyckas spegla ambivalensen i vietnamkrigets flammiga väv av ”befrielse” och ”gisslantagande”.
I Arnold Perris bok ”Music as Propaganda” (Greenwood Press) drivs tesen att krig bär på ett filosofiskt etos som målmedvetet går att spridas via sångens retorik. Perris hittar spåren hos Wagner, tredje rikets Entartete Musik (då viss musik stämplades som urartad) och sovjetisk nationalism.
Egentligen kan vi se ännu längre i backspegeln, till Platon, Aristoteles och Augustinus. I Platons världsbild är musik starkt etisk och har inneboende möjligheter att bygga moral. Harmoni och rytm ingår i statsapparaten och därmed också i krigsmaskineriet, och enligt Platon gäller det att påverka redan små barn med ”Musikens sinnesrörelser” (Staten). Hos Aritoteles bidrar musik till en katharsiseffekt så att vi kan renas och glömma allt ont vi gjort. Augustinus menar att musik kan föra det heliga kriget: ”Musik är en jordisk manifestation av en universell rytm” (De musica, sjätte delen).
Historiskt har sången fungerat som tätning i politiska och sociala sprickbildningar. Så oavsett om Bob Dylan och Joan Baeze framstår som pacifister, och Lesley Miller och Barry Sadler hyllar krigshandlingen, förstärker deras sånger krigets status quo. Det verkar som om sångernas ironi, protest, glorifierande, hemlängtan, identitet, samhörighet och pumpande adrenalin utjämnar krigets oförlåtenheter.
I boxen ”… Next Stop is Vietnam” berättas om läkaren Gary Hall på 17th Field sjukhus i en Khe, i Vietnams centrala högland. Han såg en ändlös ström av sårade och döda, och Hall menar att musiken fick honom att skingra tankarna, åtminstone tillfälligt.
Om man frågar veteraner om låten som fångar just deras Vietnam bäst, svarar de flesta 60-talshiten ”Vi Gotta Get Out of This Place” av The Animals. Egentligen handlar texten om unga människor som fastnat i en brittisk urbana slum, men har visat sig applicerbar på det vietnamesiska limbot.
Hugo Keesing har arbetat med projektet ”… Next Stop is Vietnam” sedan 1970-talets början när han höll kurser i psykologi och överlevnad för de amerikanska trupperna i Saigon. Snart hade han samlat omkring 500 singlar som besjöng kriget. Här fanns bland annat den första kommersiella protestsången, Barry McGuires ”Eve of Destruction”, som förbjöds av radioimperiet Voice of America och fördömdes av Försvarsmakten. Ungefär samtidigt lanseras ”fotbollslåten” till stöd för de militära insatserna i Vietnam, Barry Sadlers ballad till de gröna baskrarna. Låten seglade genast upp på topplistorna. Sadler var medlem i arméns Special Forces-enhet och kom att personifiera en form av nationalistisk längtan som så lätt kan förväxlas med plikt.
”Vi hade alltid beundrat de killarna, eftersom de gick upp i bergen och dalarna och gjorde ett helvete för vissa saker,” menar veteranen McKoy. ”I våra hjärtan, även om vi inte var så modiga, ville vi vara som de gröna baskrarna”. Och tillägger: ”I själva verket förlorade vi våra liv, och när vi kom tillbaka hade vi ingenting.”
Annars är utstickaren skriven av en mörk humorist, Country Joe och hans ”I-Feel Like I’m-Fixin’-to-Die Rag”. När trupperna anländer till Vietnam vid 70-talet sjunger de ”Fixin’-to-Die Rag”. Keesing menar att det är ett tydligt exempel på hur delad – och segerviss nationen var. Som i refrängens: ”HURRA, jag kommer att dö”.
Cd-samlingen slutar i en countrydoftande låt som ventilerar år av sömnlösa funderingar. ”Time To Lay it Down” med Michael J. Martin och Tim Holiday. ”I’ve been carrying that ring for 18 years, and it’s time to lay it down. It’s been a long time arrivin’, but I’ve finally come around Spent one long year in a field of stone, and 18 more on the ground. I’ve been carrying that ring for 18 years, and it’s time to lay it down.”
Men frågan är om (sens)moralen någonsin har gestaltats vassare än i Francis Ford Coppolas film ”Apocalypse” från 1979. Precis när blås och stråkar i Richard Wagners ”Valkyriaritt” brusar från en kassettbandspelare, utplånar Barry Sadlers specialstyrkor en värnlös by. En svärm av svarta helikoptrar sänder ut wagnermusik genom högtalare. Som en ironisk påminnelse om hur imperialism, våld och rasism är densamma.
