1-2 oktober firas Allan Pettersson-dagar i huvudstaden. Det är hundra år sedan sveriges mest melankoliske symfoniker föddes och trettioett år sedan han avled.

Platsen för festivalen med fri entré (det hade Pettersson gillat!) är Högalidskyrkan. Och utöver konserter uppmärksammas han i föredrag-, foto- och notutställningar.

Trots sjutton symfonier som slagträ kände sig Allan Pettersson ständigt förbigången och nonchalerad. Hur ofta hans musik än spelades gjorde det honom ont. Varför? Ett svar på lut är förstås att Allan Pettersson nyttjade musiken i rent terapeutiskt syfte och ett av de slitna citaten är också mycket riktigt: ”Det verk jag arbetar med är mitt liv.”

För att intressera sig för Allan Petterssons musik bör man alltså intressera sig för hans miserabla liv – den fattige proletären, förvärkt av bitterhet.

Trodde jag, innan jag helt nyligen läste Laila Barkefors avhandling ”Gallret och stjärnan”. Boken är fullt läsbar utan att avkräva läsaren 80 poäng i musikvetenskap. Analysen börjar i de gängse Petterssonbilderna som må vara lika riktiga som överdrivna: ”den troende vetenskapsmannen”, ”sanningsägaren”, ”bekännelsemusikern”. Ingen kan däremot ta ifrån någon de sanningsupplevelser som man säger sig ha fått på grund av kraften i Petterssons musik. Den nionde symfonin beskrivs till exempel som en: ”infernovandring”, ”dödsdans”, ”roman”, ”ett enda oerhört andetag”, ”ett ljudlandskap”.

Under 70-talet sitter han där med sin vrede, invalidiserad, sårad, missförstådd. Ett av hans sista uttalanden blir därför något oväntat. I en filmsekvens säger Allan Pettersson: ”Jag tycker inte synd om mig själv. Jag ser mig utifrån, men det kan ni nog inte förstå. När jag stönar är det en sorts smärtreflex som egentligen inte har med mig att göra.”

 Sårad!? Missförstådd!? Laila Barkefors försöker fånga vad Allan Petterssons musik egentligen säger och finner delar av svaret i de tjugofyra Barfotasångerna från 40-talet. Sångerna berör fantasins kraft och hur man på bästa sätt trots svåra omständigheter lyckas hålla liv i sin längtan.

Här tangerar Petterssons musik samtidigt realismen på det skönas bekostnad. Metodiskt och lyhört närmar hon sig ”det direkta tilltalet” och så småningom även Allan Petterssons musikaliska berättarteknik (en kombination av klassiska former, motivisk metamorfos, en originell citatteknik och en gestik med rötter i affektläran och därtill de ”banala tonfallen”).

Till det nya i forskningen hör den tvärvetenskapliga öppenheten och den litterära pendangen till romanen och författare som Eyvind Johnson och Lars Ahlin. Pettersson … ”genomförde samma förvandling av genren som arbetardikterna av romanformen. Han tillförde sin livskunskap, han bokstavligen gav röst åt hittills undanträngda erfarenheter. Han bröt med ett schablontänkande som innebar att fattiga, anonyma arbetare i musiken enbart skulle kunna höra visor, dragspelsmusik, blues- och dansmusik …

Besök festivalen. Gå barfota in i de sjutton symfonierna och sedan är det dags att dö.