Hur mycket av Gertrude Stein kan samtiden tåla? För mig var hon en sann dadaist. En som älskar att riva och bygga ord och mönster.

Svensk, fransk, finsk och rysk ton brukar höras, men finns det även en amerikansk ton?

Javisst, menar Birgitta Tollan i sin nya serie i 15 avsnitt för SR, ”New York, stad med ständig Klang!” Först ut är ett möte med röstkonstnären Meredith Monk. 

Amerikanska kompositörer tycks vara mindre plågade av sitt förflutna och har skapat något av ett spontanistiskt och polyglott förhållningssätt. Ofta i en mix av jazz, blues, rock, musikal, indisk raga, kinesisk teatermusik… 

Tollan möter Monk på hennes loft på femte våningen i stadsdelen Tribeca. Och om du inte har möjlighet att höra programmet i realtid, gå in på SR:s webbradio här.

Rysk schlager när den är som bäst.

9 miljoner spelningar på tuben.

9 miljoner till behöver se den.

Här…

Det är ofta en han och han tillhör en sekt som mer eller mindre föraktar allt annat än den egna sektens musikuppfattning.

Han hatar klassisk musiks såsiga stråkar. Han ogillar fjolligheten i det romantiska idealet. Han tror sig göra uppror mot den officiella smaken och uppfattar sig själv som djärv och avantgardistisk.

Till karaktären är han auktoritetsbunden och ett enkelt byte för musikindstrins exploatering. Ibland undertrycker han medveten känslor för att istället redogöra i detalj för musikens terminologi och skapar på så sätt en myt kring musiksortens förträfflighet.

Hit hör många experter. Jazzkonnäsören. Kyrkomusiknörden. Operafanatikern. Dödsmetallaren. Syntnissen. Väldsmusikflummaren.

Övning: Lyssna till Meshuggahs Shed med dina expertöron.

Innehållslyssnaren söker ofta en inre mening och identitet i det hon hör.

Vad vill sångaren med texten? Vilka avsikter hade tonsättaren till symfonin? Stycket som spelas kanske gav en stark upplevelse av kaos?

Visserligen fanns det en början och ett slut, men på något sätt fick hela upplevelsen av stycket mynna ut i en känsla av oändlighet. Både tid och rum slutar, menar innehållslyssnaren, när man sjunker in i denna typ av musik och ljud.

”Man kan på något sätt sammanfatta upplevelsen och känslan i orden: Från evighet till evighet”. Musiken börjar ”tala till en”.

Innehållslyssnaren söker upp musik som kan ge svar på diverse frågor: Kan jag tolka musiken i psykologiska och sociala symboler? Vilken information innehåller musiken, ljudet?

Hjälper musiken mig att bygga upp en relation till upplevelsen i sig? 

Övning: Lyssna till Alva Notos, Ryuichi Sakamotos och Ensemble Moderns Attack med innehållsöron.

Hjärtklappning. Livskänsla. Kontrollerad känslosamhet. Ärlighet. Uppriktighet. Är uppelevelser och värden som står högt i kurs för den emotionelle lyssnaren.

Lyssnaren är nära släkt med den kulturelle bildningskonsumenten i stort, men styrs ännu mera av sin egen menalitet än av relationerna till musikens eller ljudens egenskaper.

Den emotionella lyssnaren använder musiken som flykt eller för att leva ut bortträngda eller hämmade drifter och impulser. Hon vill inte gärna störa lyssnandet med fakta och kommentarer utan värjer sig gärna mot strukturellt lyssnande som hon tycker är kallt och onödigt reflekterande.

Musik och ljud är en känsloutlösare. En akustisk flow, menar emotionslyssnaren.

Övning: Lyssna till Cucurrucucu Paloma med emotionella öron.

Vi har alla en blockerad lyssnare inom oss hur gärna vi än vill vara förutsättningslösa och ”musikaliska allätare”. Blockering kan innebära att vi upplever hur musiken är för högt eller för lågt påskruvad.

Vi stör ständigt vår lyssning med att ställa upp motsatser: Det här låter inte som Kicki Danielsson! Det låter inte som Beethoven! Det svänger inte!

Det låter inte som musik jag normalt brukar gilla, alltså är det inte musik. ”En gång tidigare har jag hör så här musik och då stördes jag över hur starkt påskruvad den var. Och så var jag förkyld också.”

Vi ger sällan ljudupplevelsen en andra chans om vi en gång har känt oss störda eller indirekt förnedrade eller kritiserade av det vi hörde.

Övning: Lyssna till Hasta la vista framför av Oleksandr Ponomaryov från Ukraina, med blockerade öron.

Bildlyssnaren ser med öronen. Får omdelbart en bild via ljudet presenterat för sig.

Bildlyssnaren riggar sin egen bio i hjärnan och det kan vara stort som smått. Panoraman med exotiska växer och utdöda djur. Scenerier där soluppgångar och solnedgångar och vattenblänk står på kö.

Bildlyssnaren kanske ser ett onaturligt samhälle, ett samhälle under jord, grottsalar, rum som glimrar i olka färger: Grönt, violett, vitt. Ett system av gångar och tunnlar, på en annan planet? En framtidsvision ?

Bildlyssnaren har alltid ett soundtrack på lut och filmatiserar det mesta hon (de flesta kvinnor är bildlyssnare) hör.

Övning: lyssna till första delen av Alexander Skrjabins Prometheus med bildöron.

Handen på hjärtat, hur lyssnar du egentligen? Märker du att musiken eller ljuden betyder allt mindre i takt med lyssningen?

Lyssnar man till själva ljudåtergivningen i fösta hand och musiken i andra hand, är man en typisk tekniklyssnare.

En tekniklyssnare beskymrar sig mera om prestanda än om omätbara ting som intuition. Har förstärkaren tillräcklig många Watt? Är det bättre med rör än med transistorer? Är högtalarna rätt placerade? Pumpar de tillräckligt mycket luft? Hur mycket guldpetering ska kontakterna ha? Är kablarna tjocka nog, hur tjocka ska de vara för att elektronerna ska rusa fritt? Var kommer bruset i från? Hur har de egentligen mixat den här låten?

Tekniklyssanren ställer i regel så många frågor under lyssningens gång att han (det är oftast en man) varken hör eller ser annat än apparatsidan och det instrumentella av ljudet.

Övning: lyssna till John Cages Water Walk med tekniköron.

En musikalisk motsvarighet till Ann Jäderlund och Katarina Frostenson hittar vi i Madeleine Isaksson. Titlar som Stråkvåg, Som om, Inné, Andelek, Å svävare anger att det är klingande poesi.

Kondenserad musik, fritt laborerande med ljudens underbetydelser, ständigt pågående, som tar vilken riktning den vill. Därför är det också en dubbel musik eftersom den både ställer krav på koncentration och ett mera vilsamt lyssnande inför tillfälligheternas spel.

Stämmorna flätar sig samman, flyter över ytor och nivåer, ansamlas, stegras, faller i glipor, dunstar ur glapp, finner vila … Ett slags mikrodrama där de små klangliga nyanserna, de korta häftigt utbrytande gesterna … bildar en våglik grund . Just Å svävare vetter åt ljudkonst; ljudens födelse och död som varje gång det inträffar är en blandad upplevelse av smärta och fascination.

En musikhistorisk evolution som inte går att stoppa. Det bästa med Isakssons musik är att den tar in allt och allt måste ut i starkt destillerad form.

Söndag  9 oktober, på Södra Teatern i Stockholm, är det högtidsstund för oss som diggar Isakssons musik. Då spelar Kerstin Frödin hennes blockflöjts-solo Les sept vallées, ”De sju dalarna”, inspirerat av det sufiska diktverket Fåglarnas konferens (Mantiq al-tair) av den persiske diktaren Farid-ud-Din Attar (omkr.1120-1120).

Programmet ges i form av en ”andlig söndagspredikan”. Och  Stina Ekblad framför i berättande form Fåglarnas konferens där musikens delar interfolieras.

Vägen går genom sju dalar: Sökandets, Kärlekens, Kunskapens, Den ensamma frihetens, Enighetens, Perplexitetens och Utmattningens dal. I slutet på sökandet upptäcker fåglarna att Simorgh har följt och väglett dem under hela vägen. Kungen som de sökt var ingen annan än de själva…

Håll öronen öppna.