”En ros är en ros är en ros…”

Ibland sågs hon i sällskap med Kurt Schwitters och hans, för den tiden omskakande collage, Konstruktion för förnäma damer 1919. Eller i närheten av Tristan Tzara när han skrämde slag på den litterära eliten med dikten Fiktiv Familjeparad Ribemont-Dessaignes:

”clgr grtl gzdr

tröttheten

foten

skärva i en nerv

en enad

hårborttagningsmätare i full or-

nat …”

Steins tid i Paris var en hektisk tid genomdränkt av politisk bitterhet och skandaler. Det fanns inget gemensamt konstnärsprogram, orsaken till grupperingarna var ett ställningstagande mot samhället och krigets meningslösa dödande. Mot logiken. Mot förnuftet.

Man får en känsla av att hon skissade på en konstrevolution där metoden var enkel: pröva-förkasta-pröva-förkasta-kasta inget.

En typisk instruktion för att ladda tillvaron med urtillståndets magi och mystik, fritt från allt missbruk och intellektuella inskränkningar, kunde se ut så här: Ta en tidning. Ta en sax. Välj ut en artikel lagom lång för er dikt. Klipp ut den. Klipp omsorgsfullt ut varje ord i artikeln. Lägg alla orden i en påse. Skaka den. Plocka sedan upp urklippen ett efter ett. Skriv av dem noga precis som de kommer. Och nu är ni författare!

En dadaist, menade Raoul Hausmann, är ”en man som älskar livet utan gränser, livet är inte bara här, det är där, där, där (da, da, da)”. Men jag tycker Gertrude Stein var ett bättre dadaföredöme.

Som en i raden av Stein-aktiviteter just nu i Europa vill jag särskilt lyfta fram en perfomance: Through Composition as Explanation 12 och 13 november på Auditoriet, Moderna Museet i Stockholm. Medverkar gör Marcus Doverud, koreograf, Amelie Rydqvist och Liv Strand, konstnärer.