En musikalisk motsvarighet till Ann Jäderlund och Katarina Frostenson hittar vi i Madeleine Isaksson. Titlar som Stråkvåg, Som om, Inné, Andelek, Å svävare anger att det är klingande poesi.

Kondenserad musik, fritt laborerande med ljudens underbetydelser, ständigt pågående, som tar vilken riktning den vill. Därför är det också en dubbel musik eftersom den både ställer krav på koncentration och ett mera vilsamt lyssnande inför tillfälligheternas spel.

Stämmorna flätar sig samman, flyter över ytor och nivåer, ansamlas, stegras, faller i glipor, dunstar ur glapp, finner vila … Ett slags mikrodrama där de små klangliga nyanserna, de korta häftigt utbrytande gesterna … bildar en våglik grund . Just Å svävare vetter åt ljudkonst; ljudens födelse och död som varje gång det inträffar är en blandad upplevelse av smärta och fascination.

En musikhistorisk evolution som inte går att stoppa. Det bästa med Isakssons musik är att den tar in allt och allt måste ut i starkt destillerad form.

Söndag  9 oktober, på Södra Teatern i Stockholm, är det högtidsstund för oss som diggar Isakssons musik. Då spelar Kerstin Frödin hennes blockflöjts-solo Les sept vallées, ”De sju dalarna”, inspirerat av det sufiska diktverket Fåglarnas konferens (Mantiq al-tair) av den persiske diktaren Farid-ud-Din Attar (omkr.1120-1120).

Programmet ges i form av en ”andlig söndagspredikan”. Och  Stina Ekblad framför i berättande form Fåglarnas konferens där musikens delar interfolieras.

Vägen går genom sju dalar: Sökandets, Kärlekens, Kunskapens, Den ensamma frihetens, Enighetens, Perplexitetens och Utmattningens dal. I slutet på sökandet upptäcker fåglarna att Simorgh har följt och väglett dem under hela vägen. Kungen som de sökt var ingen annan än de själva…

Håll öronen öppna.